Jag har inte orkat blogga på en vecka nu. Måendet har varit i botten, rent ut sagt.

   Med smärtor i mage och kropp. Domningar/stickningar.

   Men det värsta är nästan ångesten och nedstämdheten. Den är som förlamande och tuff att hantera.

   Har iaf träffat psykiatri ssk nu för första gången och vi skall ses flera gånger. Kändes ändå skönt att

   prata om alla tankar, det dystra, smärtan och allt det jobbiga.

   Visst man kan prata med nära och kära men det är inte samma sak.

   Känns ibland som jag håller på att bli tokig. Visst, det är nog inte så.

   Men det är kaos både i knopp och kropp nu. Kropppen fungerar inge vidare och tankarna är som en centrifug.

   Och jag är oerhört stresskänslig. Nästan så man inte känner igen sig själv. Nån mer som upplevt det?

   Har också ringt och jagat på. Till sjukhuset angånde remisser och väntetider. Men ja, det verkar dröja.

   Lite katastrof egentligen hur sjukvården ser ut. Vårdgaranti på 3 månader ...

   Att gå med smärta och vänta i 3 månader ( plus alla månader innan remissen skickades) ..

   tja det är inte kul, så mycket kan jag säga. Nästan outhärdligt. Och väldigt tärande.