För ett tag sen så lyssnade jag på en dokumentär. En P1-dokumentär, som jag rekomenderar alla människor 

   att lyssna på. Det slutade med att tårarna rann på min kind.

   Dokumentåren heter "70 dagar mot döden-rutinärendet som gick fel".

   Den handlar om 30-åriga Rikard Langewolf, som upplever smärtor i magen och åker in akut,

   och smärtorna visar sig senare vara gallsten. Och hur hans resa förändras från att ha börjat med gallsten-

   till att han dör 70 dagar senare.

   Det mest tragiska är att han dör inte för att han har en livsfarlig åkomma, han dör för att vården orsakar

   skada i hans kropp och det upptäcks inte i tid, utan alldelas för sent.

   Hans öde väcker så mycket tankar, känslor och frågeställningar hos mig.

   Jag upplever både sorg, rädsla, förtvivlan och ilska när jag lyssnar på dokumentären.

   Pga brist på resurser delas Rikards ingrepp upp i 2 delar, på 2 olika sjukhus. Va??

   Och däri ligger nog mycket av det som från början är orsak till hans död ..

   Det råder noll informationsöverföring och rapportering mellan de 2 sjukhusen och de olika mottagningarna.

   Trots att Rikard vrider sig av smärta och vid ett tillfälle ber vård-personalen döda honom istället-pga

   hans olidliga & fruktansvärda smärtor, är det ingen som verkar reagera, ringa hans läkare eller dubbelkolla?

   Man tror knappt att det är sant, när man lyssnar på dokumentären, Fruktansvärt är bara förnamnet ..

    Vad har hänt med att lyssna på patienten? Vad har hänt med tanken,

    bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite?

    Och varför ingen information mellan sjukhusen?? Jag blir helt stum!

    Är detta Sverige år 2016 eller 1906? Känns som ett stort skämt.

    Rapportering, information mellan arbetslag och dokumentation är ju nummer 1 inom vården.

    Jag har själv arbetat inom vården och det är super viktigt!

    Jag själv rapporterade hellre för mycket än att säga för lite och då jobbade jag inte inom akutvården!

    Skrämmande! Och oerhört tragiskt!

    Man vill gärna tro att detta är ett undantag, som berott på tuff belastnig på de 2 sjukhusen ..

    tyvärr så tror jag inte att det är så .. Sjukvårdspersonal, bla sjuksköterskor larmar gång på gång att

    det saknas bemanning och vårdplatser för att kunna garantera patientsäkerheten!

    Första ingreppet som gjordes på Rikard, op och bortagning av gallblåsan-har även gjorts på mig.

    Jag har haft gallsten och pankreatit (inflammation av bukspottkörteln).

    Pankreatit kan komma i samband med gallsten, men det är inte så vanligt.

    Dem sa i dokumentären att Rikard kräktes galla för att han hade pankreatit.

    Och jag vet inte om det kan bli så, men jag kräktes inte galla iaf. Jag var mest "borta" halva tiden,

    pga all smärtlindring. Men det var ju så mycket annat som vart fel i hans kropp, pga vårdskada så svårt

    att säga vilket det berodde på.

    Och alldeles för sent upptäckte kirurgerna en reva/ett hål på Rikards tunntarm, där frätande galla hade

    läckt ut i magen på honom-och det hade bildats nekros ( död vävnad) runt om i hans mage, och senare

    även runt om i hans kropp.

    Ja en vårdskada-antagligen orsakad av nån av de 2 ingreppen-vilket dödade Rikard.

    Sånt här ska inte få hända! Hur många ska behöva dö pga nerdragningar inom vården??

    När ska patienterna prioriteras? Och patienternas säkerhet?

    Kommer resultatet bli att färre människor söker akutvård vid svår smärta/sjukdom?

    Som patient själv, ligger såna här frågor nära mig! Speciellt då jag haft gallsten, precis som Rikard.

    Jag är så tacksam att jag ändå klarade mig, för jag var väldigt sjuk och låg med både dropp, kateter & PVK.

    Vet inte vad jag mer ska skriva. Hjärtat gråter för Rikards skull och hans anhöriga, som fick se honom lida

    i hemska smärtor och dö bara 30 år gammal.

    (Jag var också 30 år när jag fick min gallsten, kanske nåt med den åldern, hm ..)