Jag tror många skulle säga att människorna i kategori B-E förtjänar att sitta. Men varför just dem?

   Jo, pga det synliga, alltså det vi ser. Kvinnan med babyn, den gamla damen, mannen på kryckor eller

   den härdade, slitna mannen längst bak.

   Men ingen av oss vet ju nåt om dem eller deras liv. Kanske mannen, i kategori A har en jobbig, smärtsam

   sjukdom. Kanske ME, MS, Fibromyalgi, KOL. Eller nåt annat.

   Varför är människor så snabb på att döma andra människor?

   Det kanske finns en anledning till att mannen sitter ner på bussen?

   Och vem "förtjänar" att sitta?  Skulle inte alla kunna ha rätt att sitta ner?

   Luft syns inte. Kronisk smärta syns inte heller. Inte heller psykisk smärta.

   Om jag tror på att du andas. Varför kan inte du tro på att jag har svår smärta?

   Eller varför kan inte du tro på att jag har sån stark ångest att jag inte klarar av mitt eget liv?

   Eller att jag tappat livslusten?

   Varför kan vi inte bara vara vänligare och sluta döma varandra? Tro istället för att misstro?

   Le istället för att leta efter fel hos varandra? Hjälpa istället för att stjälpa?

   Döm någon-och du blir dömd tillbaka. Men ..

   Le mot någon och jag kan nästan lova att du får ett leende tillbaka!