Du vet den där känslan när du går i en trapp och du är på väg att missa ett trappsteg-

    och den där känslan rusar genom bröstet och du tror att du kommer att falla ..

    Eller när du får lite sladd på bilen-även om det bara är lite sladd och bilen glider mot vägrenen-

    och du ändå hinner tänka den där tanken & skräcken sätter sig i bröstet ..

    Den känslan, men mer konstant är ångest. Att vara rädd, trött, orolig, och less.

    Att vara rädd för att misslyckas-men ändå ha noll ork till att försöka.

    En vilja att vara själv-men samtidigt avsky ensamheten.

    Sakna människor-men ha noll kraft att lyfta luren och ringa ett samtal.

    Känna att varken hjärnan, eller kroppen lyder. Och ha ett stort hål i hjärtat.

    Det är konstant, tröttsamt, bedövande, ologiskt och väldigt frustrerande för den som drabbas.

    Ångest är PÅ RIKTIGT. Och hemskt jobbigt. Och förlamande-utan att vara fysiskt förlamande.

    Depression och ångest är lika mycket en sjukdom och lika jobbigt. Om inte jobbigare, än vilken

    fysisk sjukdom som helst ..

 
    Sen så bara undrar jag ..

    Vad är detta med att inte höra av sig, eller sluta höra av sig til en vän som är sjuk?

    Som går igenom tuffa händelser och lever med smärta dagligen ..

    Är dem rädda eller? Psykisk smärta eller fysisk smärta, smittar faktiskt inte ...

    Fine. Men då behöver man inte höra av sig sen heller!

    I nöden prövas vännen. Jo tack. Vet nu vilka som är vänner. Riktiga vänner.