I senaste inlägget skrev jag bla om mitt tecknande och målande och det var några av er som gärna ville se

   ett sånt inlägg. Har faktiskt fått tillbaka lite lust till att vara kreativ och pyssla.

   Jag tecknar med mina sketchpennor och sketchblock eller så målar jag i min målarbok för vuxna.

   Har även köpt nya pennor till målarboken. Rea på Panduro. Var ju tvungen då ;) Alltid kul med rea :)

   Jag är en väldig periodare när det kommer till mitt tecknande och det kreativa,

   tecknar och målar mycket i en period sen kan det ibland gå månader till nästa gång.

   Är väldigt kopplat till mitt mående också, är mer kreativ i konsten när jag mår sämre, faktiskt.

   Min bunny. Jag gillar bäst att teckna djur. Kanske för djur ligger varmt om hjärtat*

    Och denna längst ner gjorde jag för länge sen. Eller länge och länge, men tja hyfsat länge sen iaf.

    Som sagt. Ett djur. Igen ;)

    Gillar du att att teckna eller måla? Eller kanske pyssla på annat sätt?

  Vill börja med att säga tack. Tack för all respons på mitt förra inlägg! Blir så glad av era kommentarer*

  Jag tycker att det är tufft och jobbigt att prata/skriva om mitt dåliga mående,

  som många andra drabbade också gör.

  Men det är samtidigt så viktigt att "visa upp" dåligt mående, ångest, psykisk ohälsa. Ännu viktigare.

 
   Viktigt att visa upp och inte hymla med det, utan berätta istället. Kanske fler får insikt och förstående då,

   hoppas det iaf. Så viktigt att prata om det, diskutera och även skriva om det.

   Ju mer det "syns", ju mer kanske fler känner sig trygg att visa upp det. Så tror iaf jag.

 
   Och egentligen. Om jag tänker efter så är det inte så konstigt att jag inte mår bra i själen.

   Det har bara varit för mycket. För länge.

   Med kronisk smärta, ångest, utredningar, läkare, sjukhusbesök, remisser, avbryta studier och ett liv

   liv som vänds upp och ner. Helt och hållet.

   Tyvärr så är ju inte psykisk ohälsa logisk, så jag mår ju inte bättre-även fast jag vet det ..

   Iaf. Har ändå tagit mina promenader i helgen-även fast måendet varit skräp. Motivationen har inte funnits

   och viljan har verkligen inte varit där. Men jag gjorde det ändå .. på nåt sätt kom jag ändå ut.

   Vart ändå en promenad på lördagen 4,5 km och en promenad på söndagen på 4,5 km.

   Har köpt/beställt ett till armband från "aldrigensam" också. Jag har ju det svarta redan och nu har jag

   beställt det i silver också. Bra att stödja och visa upp ämnet psykisk ohälsa!

   Kolla gärna in deras hemsida www.aldrigensam.com

  Har så mycket tankar i mitt huvud om vad jag ska skriva. Men sen när jag väl ska skriva, så kommer jag

  inte på något. Det är helt enkelt för mycket i huvudet, just nu. Så känns det.

  Allt snurrar bara runt. Med fysisk kronisk smärta, ångest, utredning, sjukhus, läkare, fysioterapeut.

  Oro inför framtiden och allt som är ovisst i mitt liv just nu.

  Och för mig som är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna, är det ganska kämpigt.

  Vet exakt inget om min framtid, så känns det.

  Det är svårt att tänka riktigt logiskt och rationellt. Iaf just nu.

  Men det kan ju bli så vid ångest och psykisk ohälsa-att det blir för mycket i huvudet och hjärnan ..

  så rationellt tänkande blir ofta mycket svårare. Det blir liksom grötigt i hjärnan. Helt enkelt.

  Har mått sämre och har väldigt mycket tankar i skallen. Vakna med ångest på morgonen är inte kul och

  det önskar jag ingen annan människa.

  Väljer att skriva om det här, för jag tycker det är så enormt viktigt att synliggöra psykisk ohälsa & ångest.

  Det är så vanligt numera och vi är många som drabbas. Även fast vi är endel som pratar/skriver om det,

  så är det inte tillräckligt. För tyvärr finns fortfarande fördomar även fast det är 2016 ..

  Det är inget tecken på svaghet och vem som helst kan drabbas! Precis, vem som helst.

  Du, din granne, din partner eller någon annan i din närhet.

  Varför är det så konstigt egentligen? Det är inte konstigt. Om man kan bli sjuk i kroppen,

  varför ska det då inte vara möjligt att bli sjuk i själen?

  Har du inte varit drabbad själv, så tror jag att du känner 1 eller flera personer som har varit/är drabbad.

  När jag mår sämre, så flyr jag in i kreativiteten på nåt sätt. Min vilja och inspiration för att tecka och måla

  väcks till liv igen. Alltid nåt :)

  Har börjat pyssla i min målarbok för vuxna. Nån dag kanske jag tar fram skissblocket och börjar teckna,

  på allvar igen. Låta fanatsin flöda över sketchblocket :)

      Jag använder sociala medier som de flesta andra. Vissa gillar jag bättre, än andra.

      Använder helst Instagram och twitter.

      Även fast jag gillar Instagram, så är det dock några saker jag stör mig på.

   1.Varför skickar en del människor förfrågningar på instagram till samma person 3-4 ggr?

       Alltså det räcker att skicka en gång. Har jag inte accepterat den första, så kommer jag inte att

       acceptera den andra, tredje eller fjärde heller ..

   2. Att få följarförfrågningar från för mig, helt okända människor?

       Alltså jag förstår faktiskt inte. Har hänt mig hur många ggr som helst.

       Vad är vitsen?

       Jag skulle iaf aldrig skicka till helt okända människor .. men inte vet jag. Är kanske för gammal el nåt ;)

   3. Människor som bara vill ha så högt antal följare som möjligt. Som skickar förfrågningar-

       endast för att själv få en förfrågning och sedan avfölja ..

       Tycker jag bara är larvigt, ärligt talat och omoget.

       Då har man inget i min Instagram att göra överhuvudtaget ..

      Vad tycker du? Kanske du har en 4:e punkt som stör just dig? ;)

      Bild: Google bilder.

   I svenska akademins ordlista benäms "acceptera" med bla ord som godta.

   Kollar jag upp "acceptera" på synonymer, finner jag meningar som "säga ja till" och "finna sig i".

   Så ja det här med acceptans. Nej jag kan faktiskt inte acceptera, inte nu, inte än.

   Jag godtar inte att ha ont varje dag. Jag godtar inte att vara funktionsnedsatt i min vardag.

   Jag finner mig inte i att vara så extremt begränsad. Jag kan inte "säga JA till" min nuvarande livssituation.

   När jag hör ordet "acceptans" .. är det då jag ska "acceptera" att mitt liv halvt är över?

   För precis så känns det för mig .. att jag ska finna mig i att mitt liv är över. Förändrat för alltid?

   Mitt liv är helt annorlunda mot innan jag blev sjuk. Från väldigt aktiv-väldigt begränsad.

   Skulle kunna rabla upp hur mycket som helst som jag inte kan göra, men det gör jag inte.

   Orkar inte, det blir för långt inlägg då.

   Att jag ska bara "acceptera" mitt nuvarande tillstånd, precis som att "nu är det så här".

   Nej. Nej. Tyvärr jag kan inte det, iaf inte nu.

   Om jag bara accepterar det här känns det som ett svek mot mig själv. Att jag sviker mig själv och ger upp.

   För mig känns acceptans som att jag helt accepterar mitt hälsotillstånd och inte förväntar sig att nåt

   ska ändras. Så känns acceptans för mig!

 
   Och visst. Jag vet att jag har ont och lever med smärta. Jag vet att jag har nån sjukdom, även fast jag inte 

   fått någon "diagnos". Men jag kan inte "acceptera" ändå. Inte nu. Kanske sen.

   Och jag skulle antagligen ha lättare att "acceptera" om jag hade en diagnos.

   För då skulle jag iaf veta vad det var och hur jag ska förhålla mig till det. Det är stor skillnad.

   Stor skillnad på att ha en diagnos och inte ha en diagnos, det anser iaf jag.

   Det kan självklart vara olika. Men så här känns acceptans för just MIG.

   Och jag kan inte acceptera. Inte än. Det känns som att jag är värd mer än detta. faktiskt.

   Inte för att låta kaxig, men faktiskt .. jag är värd mer.

   Hur känner just du? Hur tolkar du ordet acceptans?

   Och om du lever med smärta, har du accepterat? hur gjorde du det? dela gärna med dig!

   Hej kära läsare och bloggvänner!

   Vi har haft besök i helgen av mina föräldrar, roligt och trevligt. Men är rätt trött nu och sliten.

   Så det blir bara några rader och resten bilder. Bilderna får tala istället ;)

   Hur har din helg varit?

   "Den som inte tar sig tid för sin egen hälsa-kommer förr eller senare få ta sig tid för sjukdom."

   Den texten kan man se på citat lite då och då. Att den personen som inte tränar eller motionerar-

   kommer att bli sjuk, men håller du igång och tränar-så blir du inte sjuk.

   Javisst-det kanske inte riktigt är så svart och vitt de menar-men det är ju ändå det budskapet som dessa
   citat skickar ut .. Att bara du tränar-så förblir du frisk.

   Nej det stämmer ju verkligen inte. Jag är ett levande bevis på det. Skulle man kunna säga.

   Jag har tränat mycket tidigare. Mycket styrketräning, konditionsträning och pws ..

   ... Och jag lever nu med kronisk smärta och kan inte träna i samma omfattning-som tidigare.

   Så smärta och sjukdomar kan komma ändå. Och kan ofta bero på gener och ärftlighet & kan komma oavsett

   om du tränar eller inte tränar!

   Visst träning är bra och hälsosamt. Men det är inte svaret på att undvika sjukdomar. Så enkelt är inte livet.

   Visst vissa sjukdomstillstånd kan förbättras men långt ifrån alla ..

   Och vid smärtsjukdomar behövs viss försiktighet iaktas, när det gäller träning.

   Och vissa personer med sjukdomar/smärta kan träna lite och vissa kan inte.

   Och i vissa fall kan träning göra smärtproblematik/sjukdom sämre. Faktiskt.

   Det är så oerhört individuellt-som de mesta i livet. Så döm inte, innan du vet!

   Den som lever med smärtan känner sin kropp allra bäst själv. Faktiskt, så är det :)

  Min första konsert:  Jag var 18 år när jag gick på min första "riktiga" konsert.

                                    (Alltså ingen konsert på gröna lund el dylikt).

                                    Konserten var en utomhus-konsert på Stadion i Stockholm och gruppen var ingen

                                    mindre än Gunsn roses ;)

  Min första pojkvän:  Hette Niklas och jag träffade honom när jag var 17 år.

                                     Och vi var ihop i 6 månader.

  Min första lägenhet:  Mitt första boende, sen jag flyttat hemifrån var en lgh i innerstan i Sthlm.

                                      En 2:a som låg i Vasastan, 60 kvm och den delade jag med min dåvarande pojkvän.

                                      För att göra en lång historia kort, så ...

                                      ... Vi bodde där i några år tillsammans.

                                      Han var otrogen, fick flytta ut .. The End.

  Min första kompis:  Hette Andreas. Jag var nog ca 5 år gammal och han bodde i huset bredvid vårat.

  Mitt första jobb:   Mitt första "riktiga" jobb var inom vården. Efter studenten och jag var 19 år.

                                Var på ett äldreboende utanför Sthlm och jag jobbade där på timmar.

  Mitt första bröllop:  Jag var 16 år och det var min kusins bröllop.

                                    Hm .. tyvärr vart jag lite onykter också ;)

                                    Dumt men även jag har varit ung en gång i tiden ... ;)

  Min första dikt:  Skrev jag när jag var 11 år och den publicerades i en bok med dikter,

                               en "bok" med dikter skrivna av barn i 11-12-års åldern :)

 
    Inspiration till detta inlägg kommer från en bloggläsare www.mizca.se :)

    Jag hade dock mina 7 första istället, så lite annorlunda ;) Tack för inspirationen mizca ;)