Har känt mig ganska tom ett tag nu och mått sämre.

  Ja jag vet ju att det går upp och ner. Men må dåligt och tänka rationellt går inte alltid ihop.

  Livet är ju inte så enkelt alla gånger.

  Har verkligen inte mått bra idag. Varit låg och ledsen.

  Har så mycket tankar, jobbiga känslor som bråkar med mig och känslor av hopplöshet.

  Men iaf. Jag tänkte på vad vi pratade om på samtalet tidigare på fm. Samtalet med P ssk.

  Och jag gjorde min lätta rehab/träning. 3 lätta träningsövningar.

  Och även om jag inte direkt känner för att jubla av glädje-så är humöret ändå bättre.

  Mindre ledsen och jag är lugnare i mig själv. Mindre negativa tankar. Så träning är också terapi.

  Ja min dator har visst bestämt sig för att lägga av också. Den har levt på övertod egentligen.

  Har bråkat och krånglat till och från, men nu är det oundvikligt. Behöver köpa ny.

  Då jag har en elektronik/dataingenjör hemma så har den hållt längre än vad den borde gjort.

  Men nu ger jag upp om den. Blir att köpa ny.

  Hur har din måndag varit?

   Jag tycker att det är så viktigt att berätta precis hur det är. Hur det känns, hur man mår, hur pass mycket

   det påverkar livet för den som drabbas ( och för dem i närheten t ex partner, ev barn mm ) ..

   Många som hör "kronisk smärta", tänker nog just mest på själva smärtan i kroppen. Tror jag iaf.

   Men att leva med kronisk smärta är SÅ mycket mera. Jag har så mycket olika symtom i min kropp ..

   Symtom från nervsystemet, som stickningar, domningar, stark kyla på vissa kroppsdelar, bränningar.

   Problem med magen, haft mycket smärtor, bränningar och fått ont när jag ätit till och från.

   Muskelryckningar som kommer och går, i tid och otid. Yrsel, ibland kraftig yrsel, kallsvettningar.

   Klåda på kroppen, huden kliar och även "märken" på huden. Feber ibland och en kroppstemperatur,

   som ofta går upp och ner. Och det psykiska-med stark ångest som kommit på köpet också.

   Och tröttheten. Hur mycket jag än sover, så känner jag mig aldrig "utvilad". Medmera.

   Bara det här med kläder. Jag har alltid varit en jeansstjej. Och använt tajta jeans ;)

   Har hur många jeans som helst i garderoben. Tro mig. Skulle kunna öppna affär nästan ;)

   Men nu .. Har jag på mig tajta jeans nu, så får jag mer symtom från nervsystemet.

   Mer stickningar, domningar, brusningar och obehag i benen. Och i fötterna.

   Så visst jag kan använda jeans, men jag använder hellre nåt annat plagg-som inte gör mig sämre.

   Blir mest leggings/tights. Eller kjol, klänning.

   Hittade ett par tights på nätet som jag blev så nöjd med. Tights som ser ut som jeans, faktiskt.

   Sköna och snygga. Faktiskt köpa på "gömda juveler".

   Så jag kan lova att den som lever med kronsisk smärta-lever med fler svårigheter än just själva smärtan ..

   Ps. Ursäkta om det blev en rumpbild ;) ville visa upp snygga mönstret på mina leggings. :) ds.

   Denna tid på året betyder för många att återvända till jobbet efter semestern eller återvända till skolan efter 

   sommaruppehållet. Ta sig an sina arbetsuppgifter eller fortsätta plugga för att få sin utbildning.

   Man får träffa sina arbetskamrater igen och prata om hur semestern varit,

   ta en kafferast på em och bara snacka lite strunt. Eller träffa sin klasskamrater igen.

    Förra året vid den här tiden var det så för mig med. Skulle börja plugga min utbildning på högskolan.

    Visst jag hade mina krämpor, ont och massa symtom redan då, men jag hade kommit in på utbildningen

    och tänkte iaf prova. Tja och med facit i hand, så nej det funkade inte.

    Jag pluggade en termin på högskolan till juluppehållet, sen gick det inte längre.

    Plugga på högskolan är tufft & slitigt, det kräver otroligt mycket av dig som student.

    För du lär plugga Mycket och även vara beredd att offra bort mycket annat i ditt liv. För studierna.

    Sitta vid datorn och plugga/skriva inlämningsuppgifter i word, excell/göra hemtenta på tid/

    ha 2-3 grupparbeten på en gång & plugga inför salstenta. Plus allt annat som ingår.

    Och att kombinera det med att vara sjuk, tja det förstår nog alla att det funkar inte ..

    Hälsan är bra mycket viktigare än en viss utbildning.

    Vi har bara EN kropp och EN hälsa, med det finns många utbildningar.

    Tja iaf .. Detta år betyder samma tid nåt helt annat. För mig ser dem flesta dagarna ( iaf nu )likadana ut.

    Så även denna dag. Oavsett om det är tisdag, fredag eller söndag-så skiljer sig inte mina dagar så mycket åt.

    Det mesta i mitt liv kretsar till att försöka ha ett hyfsat liv, trots kronisk smärta, ångest, vårdbesök

    och utredningar.

    För att leva med kronisk smärta är inte bara att leva med själva smärtan & alla andra symtom i kroppen ..

    Det innebär även att gå till läkaren regelbundet, träffa fysioterapeuten, kontakt & telefonsamtal

    till myndigheter ( bla Fk ), leva med oro-hur kommer allt gå-med ersättning, kroppen, diagnos?,

    vad ska jag göra "sen"-kommer jag kunna arbeta igen & med vad??,

    bemöta människors okunskap om kronisk smärta & ångest, känna sig besviken över vissa "vänner"

    som inte hör av sig ( det verkar bara duga när man är frisk eller? ), ha ett medicinförråd som skulle göra

    langare på "plattan" avundsjuka ( ju humorn är fortfarande kvar ;), tänka sig för vilka hushållssysslor jag

    gör i hemmet-för gör jag "för mycket"-så får jag mer smärta, ha mindre pengar på kontot-trots att alla

    utgifter är lika stora som innan man blev sjuk. Med mera. Med mera ..

    Ja ibland känns det som man ska vara frisk, för att orka vara sjuk ..

    Och jag är inte bitter, eller vill att någon ska tycka synd om mig. Jag berättar bara hur det är.

    Jag kan inte ta semester från mina smärtor. Dem är här varje dag. Så här är det. Min verklighet.

    Och så här ser många andra människors verklighet ut också! Som också lever med kronisk smärta.

    Är DU frisk? Var tacksam för det. För oftast är man kanske inte det, livet flyter ju liksom bara på.

    Men jag lovar att blir du sjuk en dag, så hade du säkert velat njuta mer av de friska dagarna.

    Och lev medans du kan!

  Vill börja med att säga tack. Tack för all respons på mitt förra inlägg! Blir så glad av era kommentarer*

  Jag tycker att det är tufft och jobbigt att prata/skriva om mitt dåliga mående,

  som många andra drabbade också gör.

  Men det är samtidigt så viktigt att "visa upp" dåligt mående, ångest, psykisk ohälsa. Ännu viktigare.

 
   Viktigt att visa upp och inte hymla med det, utan berätta istället. Kanske fler får insikt och förstående då,

   hoppas det iaf. Så viktigt att prata om det, diskutera och även skriva om det.

   Ju mer det "syns", ju mer kanske fler känner sig trygg att visa upp det. Så tror iaf jag.

 
   Och egentligen. Om jag tänker efter så är det inte så konstigt att jag inte mår bra i själen.

   Det har bara varit för mycket. För länge.

   Med kronisk smärta, ångest, utredningar, läkare, sjukhusbesök, remisser, avbryta studier och ett liv

   liv som vänds upp och ner. Helt och hållet.

   Tyvärr så är ju inte psykisk ohälsa logisk, så jag mår ju inte bättre-även fast jag vet det ..

   Iaf. Har ändå tagit mina promenader i helgen-även fast måendet varit skräp. Motivationen har inte funnits

   och viljan har verkligen inte varit där. Men jag gjorde det ändå .. på nåt sätt kom jag ändå ut.

   Vart ändå en promenad på lördagen 4,5 km och en promenad på söndagen på 4,5 km.

   Har köpt/beställt ett till armband från "aldrigensam" också. Jag har ju det svarta redan och nu har jag

   beställt det i silver också. Bra att stödja och visa upp ämnet psykisk ohälsa!

   Kolla gärna in deras hemsida www.aldrigensam.com

  Har så mycket tankar i mitt huvud om vad jag ska skriva. Men sen när jag väl ska skriva, så kommer jag

  inte på något. Det är helt enkelt för mycket i huvudet, just nu. Så känns det.

  Allt snurrar bara runt. Med fysisk kronisk smärta, ångest, utredning, sjukhus, läkare, fysioterapeut.

  Oro inför framtiden och allt som är ovisst i mitt liv just nu.

  Och för mig som är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna, är det ganska kämpigt.

  Vet exakt inget om min framtid, så känns det.

  Det är svårt att tänka riktigt logiskt och rationellt. Iaf just nu.

  Men det kan ju bli så vid ångest och psykisk ohälsa-att det blir för mycket i huvudet och hjärnan ..

  så rationellt tänkande blir ofta mycket svårare. Det blir liksom grötigt i hjärnan. Helt enkelt.

  Har mått sämre och har väldigt mycket tankar i skallen. Vakna med ångest på morgonen är inte kul och

  det önskar jag ingen annan människa.

  Väljer att skriva om det här, för jag tycker det är så enormt viktigt att synliggöra psykisk ohälsa & ångest.

  Det är så vanligt numera och vi är många som drabbas. Även fast vi är endel som pratar/skriver om det,

  så är det inte tillräckligt. För tyvärr finns fortfarande fördomar även fast det är 2016 ..

  Det är inget tecken på svaghet och vem som helst kan drabbas! Precis, vem som helst.

  Du, din granne, din partner eller någon annan i din närhet.

  Varför är det så konstigt egentligen? Det är inte konstigt. Om man kan bli sjuk i kroppen,

  varför ska det då inte vara möjligt att bli sjuk i själen?

  Har du inte varit drabbad själv, så tror jag att du känner 1 eller flera personer som har varit/är drabbad.

  När jag mår sämre, så flyr jag in i kreativiteten på nåt sätt. Min vilja och inspiration för att tecka och måla

  väcks till liv igen. Alltid nåt :)

  Har börjat pyssla i min målarbok för vuxna. Nån dag kanske jag tar fram skissblocket och börjar teckna,

  på allvar igen. Låta fanatsin flöda över sketchblocket :)

   I svenska akademins ordlista benäms "acceptera" med bla ord som godta.

   Kollar jag upp "acceptera" på synonymer, finner jag meningar som "säga ja till" och "finna sig i".

   Så ja det här med acceptans. Nej jag kan faktiskt inte acceptera, inte nu, inte än.

   Jag godtar inte att ha ont varje dag. Jag godtar inte att vara funktionsnedsatt i min vardag.

   Jag finner mig inte i att vara så extremt begränsad. Jag kan inte "säga JA till" min nuvarande livssituation.

   När jag hör ordet "acceptans" .. är det då jag ska "acceptera" att mitt liv halvt är över?

   För precis så känns det för mig .. att jag ska finna mig i att mitt liv är över. Förändrat för alltid?

   Mitt liv är helt annorlunda mot innan jag blev sjuk. Från väldigt aktiv-väldigt begränsad.

   Skulle kunna rabla upp hur mycket som helst som jag inte kan göra, men det gör jag inte.

   Orkar inte, det blir för långt inlägg då.

   Att jag ska bara "acceptera" mitt nuvarande tillstånd, precis som att "nu är det så här".

   Nej. Nej. Tyvärr jag kan inte det, iaf inte nu.

   Om jag bara accepterar det här känns det som ett svek mot mig själv. Att jag sviker mig själv och ger upp.

   För mig känns acceptans som att jag helt accepterar mitt hälsotillstånd och inte förväntar sig att nåt

   ska ändras. Så känns acceptans för mig!

 
   Och visst. Jag vet att jag har ont och lever med smärta. Jag vet att jag har nån sjukdom, även fast jag inte 

   fått någon "diagnos". Men jag kan inte "acceptera" ändå. Inte nu. Kanske sen.

   Och jag skulle antagligen ha lättare att "acceptera" om jag hade en diagnos.

   För då skulle jag iaf veta vad det var och hur jag ska förhålla mig till det. Det är stor skillnad.

   Stor skillnad på att ha en diagnos och inte ha en diagnos, det anser iaf jag.

   Det kan självklart vara olika. Men så här känns acceptans för just MIG.

   Och jag kan inte acceptera. Inte än. Det känns som att jag är värd mer än detta. faktiskt.

   Inte för att låta kaxig, men faktiskt .. jag är värd mer.

   Hur känner just du? Hur tolkar du ordet acceptans?

   Och om du lever med smärta, har du accepterat? hur gjorde du det? dela gärna med dig!

   "Den som inte tar sig tid för sin egen hälsa-kommer förr eller senare få ta sig tid för sjukdom."

   Den texten kan man se på citat lite då och då. Att den personen som inte tränar eller motionerar-

   kommer att bli sjuk, men håller du igång och tränar-så blir du inte sjuk.

   Javisst-det kanske inte riktigt är så svart och vitt de menar-men det är ju ändå det budskapet som dessa
   citat skickar ut .. Att bara du tränar-så förblir du frisk.

   Nej det stämmer ju verkligen inte. Jag är ett levande bevis på det. Skulle man kunna säga.

   Jag har tränat mycket tidigare. Mycket styrketräning, konditionsträning och pws ..

   ... Och jag lever nu med kronisk smärta och kan inte träna i samma omfattning-som tidigare.

   Så smärta och sjukdomar kan komma ändå. Och kan ofta bero på gener och ärftlighet & kan komma oavsett

   om du tränar eller inte tränar!

   Visst träning är bra och hälsosamt. Men det är inte svaret på att undvika sjukdomar. Så enkelt är inte livet.

   Visst vissa sjukdomstillstånd kan förbättras men långt ifrån alla ..

   Och vid smärtsjukdomar behövs viss försiktighet iaktas, när det gäller träning.

   Och vissa personer med sjukdomar/smärta kan träna lite och vissa kan inte.

   Och i vissa fall kan träning göra smärtproblematik/sjukdom sämre. Faktiskt.

   Det är så oerhört individuellt-som de mesta i livet. Så döm inte, innan du vet!

   Den som lever med smärtan känner sin kropp allra bäst själv. Faktiskt, så är det :)

   Alltså det är så svårt och jobbigt med ångesten till och från, även om jag nu mår bättre.

   Men jag mår ändå långt från bra. Och det märkte jag imorse.

   Får sån ångest av vissa saker. Ångest är starkt, orationellt, kämpigt, 

   förlamande och är som en tegelsten över bröstet.

   En tung tegelsten dessutom. Som kan vara svår att få bort själv.

   Imorse var en tung morgon. Ångest, fysisk smärta och pms är ingen rolig kombo.

   Jag kommer ändå igen, det gör jag. Det ska bli bättre och det blir nog det också. Tids nog.

   Ger mig iaf inte. Punkt. Slut.

   Nu till nåt helt annat ...

   Har länge tänkt att jag ska köpa nya promenad/träningsskor och idag fick jag äntligen det gjort.

   Sambon skulle också till Intersport, så då åkte vi och shoppade tillsammans.

   Mina förra träningsskor köpte jag också på Intersport och de har jag varit så nöjd med,

   och jag gillar Intersport-så det fick bli den affären igen. Och bra service där, det är ett plus :)

   Jag lägger ner lite mer pengar på mina skor, tycker dels dem skorna är bättre och så använder jag

   mina så pass ofta-så då är det bra med kvalite.

   Och jag har ju även värk och domningar i fötterna, så då är det bra att vara snäll mot fötterna.

   Mina nya skor att ta promenader med :)