Du vet den där känslan när du går i en trapp och du är på väg att missa ett trappsteg-

    och den där känslan rusar genom bröstet och du tror att du kommer att falla ..

    Eller när du får lite sladd på bilen-även om det bara är lite sladd och bilen glider mot vägrenen-

    och du ändå hinner tänka den där tanken & skräcken sätter sig i bröstet ..

    Den känslan, men mer konstant är ångest. Att vara rädd, trött, orolig, och less.

    Att vara rädd för att misslyckas-men ändå ha noll ork till att försöka.

    En vilja att vara själv-men samtidigt avsky ensamheten.

    Sakna människor-men ha noll kraft att lyfta luren och ringa ett samtal.

    Känna att varken hjärnan, eller kroppen lyder. Och ha ett stort hål i hjärtat.

    Det är konstant, tröttsamt, bedövande, ologiskt och väldigt frustrerande för den som drabbas.

    Ångest är PÅ RIKTIGT. Och hemskt jobbigt. Och förlamande-utan att vara fysiskt förlamande.

    Depression och ångest är lika mycket en sjukdom och lika jobbigt. Om inte jobbigare, än vilken

    fysisk sjukdom som helst ..

 
    Sen så bara undrar jag ..

    Vad är detta med att inte höra av sig, eller sluta höra av sig til en vän som är sjuk?

    Som går igenom tuffa händelser och lever med smärta dagligen ..

    Är dem rädda eller? Psykisk smärta eller fysisk smärta, smittar faktiskt inte ...

    Fine. Men då behöver man inte höra av sig sen heller!

    I nöden prövas vännen. Jo tack. Vet nu vilka som är vänner. Riktiga vänner.

  Mina tankar om smärta i dag: Frustration ..

                                                Ilska ..

                                                Orkar inte ..

                                                Orättvist ..

                                                Ledsen ..

                                                Skitliv ..

 
  Precis så här kännner jag idag. Vet inte riktigt vad som hände igår. Men har fruktansvärt ont i mitt

  ryggslut-ländryggen & bäcken. Värre än vanligt. Kan säga såhär, bara klä på sig är en utmaning.

  Och lyfta katten är idag uteslutet.

  Få se om jag kan ta mig med bilen till fysioterapeuten idag, eller rättare sagt komma i

  och ur bilen. För det är nog den största utmaningen .. Hoppas det funkar. För akupunkturen skulle nog

  hjälpa mig en dag som denna. Ont är bara förnamnnet, snarare skärande smärta.

   Vissa dagar har jag smärta i min hand och min arm. Andra dagar har jag ont i bäcken och i höften.

   Dagen efter det, är det ont i nacke, skuldra och axel.

   Det förflyttar sig runt i min kropp.

   Sen kommer stickningarna och domningarna & dem har jag mest i fötterna. Ibland i händerna.

   Domningana i fötterna kan komma närsomhelst, de kommer ibland när jag är ute på promenad.

   Då får jag ont, smärta i foten och det börjar sticka under foten-och foten domnar av. En del av foten.

   (Får mindre känsel i foten och den känns mer lealös).

   Jag kan även känna mig frusen och få feber-och dan efter kan det ha ändrat sig och då har jag kraftiga

   svettningar istället. Ett tag fick jag byta sängkläder varje morgon i flera veckor för jag hade svettats

   så pass mycket på natten.

   Och muskelryckningarna som kommer i tid och otid. Mest i armar och överkropp.

   Vissa dagar är bättre och jag kan ta promenader och göra min rehab/lätta träning.

   Vissa andra dagar är jag stel som Agda 80 år och har så ont.

   Och är mindre aktiv. Det går upp och det går ner. Olika. En dag är inte den andra lik.

   Vissa dagar kan jag göra en del hushållssysslor & pyssla-andra dagar går det inte. Pga smärtan.

   Vissa dagar är jag på relativt bra humör & positiv-andra dagar vill jag också få vara frisk ...

   Nej det är inte synd om mig. Men jag vill visa exakt hur det är.

   Precis så här är det-att leva med kronisk smärta ..

   Det är ingen dans på rosor. Det är tufft. Men det går, det går att fortsätta framåt.

   Det går att forma livet. Forma om livet. För livet blir annorlunda-mot innan.

   Livet blir annorlunda för dig, din partner, dina prioriteter förändras och eran vardag blir annorlunda,

   mot innan du blev sjuk. Man förändras helt enkelt. Skulle inte vilja säga att jag är en sämre version

   av mig själv nu, men annorlunda mot innan. Helt enkelt.

   Mina prioriteringar har förändrats ganska mycket också, prioriterar helt enkelt andra saker numera.

   Och jag värdesätter nog livet mer nu på sätt & vis och uppskattar verkligen dem små sakerna i livet*

   Det går. Det går att tänka positivt, många dagar. Inte alla dagar .. men ganska många.

   Att tänka positivt och försöka göra saker ändå (i den mån det går förstås ..) tror jag är jätteviktigt.

   Att fortsätta behålla glädjen i livet och göra saker som du tycker är roliga.

   T ex som träningen för mig. Innan jag vart sjuk var jag en riktig inbiten träningstjej och det var

   styrketräning och kondition som gällde. Rejäl, ganska "hård" träning. Tränade då ca 5 ggr/vecka.

   Sen vart jag sjuk och tränade ingenting ..  Inte så konstigt att jag saknade träningen och jag förlorade

   en stor del av glädjen i mitt liv  ..

   Jag kan absolut inte träna i den omfattningen & med den intensiteten jag gjorde innan,

   men jag kan träna lite. Hellre lite-lite träning än ingen träning!

   Min träning är självklart anpassad träning. Anpassad efter min kroniska smärta och värk.

 
   Det är inte alla som förstår detta. Men träning gör så mycket för sinnet, humöret och psyket ..

   Många tränar främst för de fysiska fördelarna, bli starkare, bli smalare, gå ner i vikt ...

   Men .. jag tränar främst för alla endorfiner, för att det är kul. Och de psykiska välbefinnandet!

   Välbefinnandet, glädjen, positiviteten och lycko-känslorna. Dem är magiska. Och gör under för hjärnan.

   Och för hela ditt mående. För allt hör ihop. Det fysiska, psykiska & emotionella-allt hör ihop. Allt är DU.

     Den psykiska hälsan är så viktig. Och det är så viktigt att pratas om den psykiska ohälsan,

     för att minska på tabun, skammen och människors fördomar.

     Ju mer det "syns"i samhället-desto bättre. För det är en otrolig smärta att drabbas.

     Det är lamslagande, nedbrytande och förlamande. Man mår så otroligt, fruktansvärt dåligt.

     Man känner sig värdelös, less på livet, trött på den otroliga smärtan i själen och känner sig som ett

     hinder och i vägen för sina nära och kära.

     Att gråta det första man gör på morgonen, är fruktansvärt jobbigt. Och att vakna av panikattacker på

     natten är inget jag önskar någon. Bara dem som varit där själva-vet precis hur hemskt det är.

     Och den hemska känslan att vara ett hinder för sina nära och kära-vilket ofta resulterar i en känsla

     av att dem skulle ha det bättre utan mig! Att känna att min partner är värd nån bättre än mig ..

     Men DU är inte i vägen, du är inte ett hinder och det blir bättre!

     Och du är inte värdelös! Det är ångesten som "pratar".

     Aldrigensam är en förening som jobbar mot psykisk ohälsa-för unga vuxna.

     Grundaren är en kille som själv varit drabbad, av svår depression med bla inläggning och krascher.

     De säljer bla barmband med texten "aldrig ensam".

     Vissa människor ifrågasätter dessa armband och menar,

     "människor mår ju inte bättre för att jag har ett armband på mig"?

     Och då har man ju verkligen inte förstått vitsen alls, anser jag.

     Det positiva med dessa armband är att dem syns och skapar frågor och diskussioner,

     mellan människor och i samhället.
     Det är ett sätt att skapa samtal och diskussioner om psykisk ohälsa/depression/ångest.

     Finns säkert flera olika sätt och detta är 1 bra sätt. Att köpa detta armband och ha det på sig.

     OCH att prata om psykisk ohälsa. Att våga prata om det. Vi behöver inte skämmas!

     Vi är krigare. Låt oss kriga tillsamans-för ett bättre mående!

     Och för ett samhälle där tabun kring psykisk ohälsa-måste minska!

    Jag använder stolt mitt armband. Använder det varje dag nu.

    Om du vill läsa mer, kolla in deras hemsida www.aldrigensam.com

    Jag köpte mitt armband på deras hemsida, smidigt och enkelt. tog ca 1 vecka att få det i brevlådan.

    Man får hem det i förpackningar och opärlat. Så jag har pärlat mitt själv :)

    Jag som har smala handleder, tycker det var positivt . Så det blir rätt storlek :)

     Det är tufft att leva med smärta-men får bra hjälp av vården/Hc och läkare ...

     Vaknade med smärta-men jag vaknade i alla fall ..

     Dåliga dagar kommer-men även bättre dagar ..

     Vet inte hur livet kommer att bli-men hoppas på det bästa ..

     Har inte allt jag vill ha-men jag har en omtänksam,stöttande sambo ...

     Är inte frisk-men jag andas ...

  Ja så har Midsommarhelgen nästan passerat.

  Jag har haft en hyfsad Midsommar, med god mat, trevliga människor och gosiga djur.

  (Vi har varit kattvakter denna helg åt 2 gosiga kissar :)

  Visst värken och det onda är där. Fortfarande mer ont. Som skov, för det går och kommer tillbaka.

  Har så sjukt ONT i min kropp på morgonen. Det värker och värker. Och stel är bara förnamnet.

  Men det gäller ändå att försöka göra det bästa av situationen.

  Det är som det är och det blir som det blir. Jag har iaf turen att få leva. Det är inte alla som har den turen ..

  Har mycket i skallen också. Har en lite halvjobbig vecka framför mig med många vårdbesök,

  och många besök på Hc. Men det behövs, så det är lika bra att få det överstökat.

  Tänkte också tipsa om 2 goda alkoholfria viner.

  Även om man inte dricker alkohol, så kan det vara gott med vin ibland. Och lite vuxendricka ;)

  Blir lite tråkigt ibland kan jag tycka med bara vatten, eller läsk. eller liknande.

  Så här är det, jag gillar ju egentligen rödvin allra bäst, sen rosevin.

  Men bra alkoholfria rödvin är nästan omöjligt att hitta, dem smakar som stark saft ungefär.

  Men har hittat på 2 goda alkoholfria roseviner, som jag tänkte tipsa om!

  Det ena heter "Arc-en-ciel", det andra heter "Periquita".

  Det första vinet "Arc-en-ciel"-känns mer mousserande & bubbligt. "Periquita"-känns mer som vanligt rose,

  med fruktig och frisk smak. Personligen föredrar jag nog mer "Periquita" :)

  Mousserande kan bli lite för bubbligt för min mage.

  Kommer förmodligen dricka "Arc-en-ciel" igen-men kanske 1 glas max, blir så bubbligt annars.

  Så tummen upp för "Periquita".

   Det är tufft och verkligen inte lätt. Att leva med smärta. Vissa dagar är skräp.

   Och det är bara mänskligt. Att känna så. Leva med kronisk smärta är tufft. Både fysiskt & psykiskt.

   Jag har själv haft några dagar med mer fysisk smärta nu och det är förjäkligt rent ut sagt.

   Blir så hindrad i mitt liv och begränsad. Ett tråkigt skov.

   Haft väldigt ont i nacke, axel, skuldra-partiet och i händer och handleder.

   Kan vara en kombination av mina (gamla) diskbråck i nacken och min andra smärtproblematik

   i kroppen-som sätter sig på leder & muskler.

   Tror dock mest att det beror på min smärtproblematik, som är under utredning.

   Stel som en pinne och vad jag än gör, så gör det mesta ont. För vad man än gör i stort sett,

   så använder man händer & handleder. 

   Och det gäller även nacken, bara man använder t ex armarna, så blir musklerna vid nacken påverkade.

   Tja det ger mer smärta, bara en sån sak. När jag har sämre dagar.

   Och på morgonen, då känner jag mig som Astrid, 78. På riktigt.

   Är väldigt stel i min kropp på morgonen och ligga och dra sig på morgonen-funkar inte för mig.

   Leder och muskler känns super stela, ömma och värker. Det är bara att gå upp då.

   Jag klagar inte, berättar bara hur min vardag ser ut. Varje dag, i stort sett. Iaf, nästan.

   Och negativt tänkande drar ner mig i ångestträsket, så nu försöker jag vända mitt beteende.

   Förändringsprocess. Det hjälper att försöka tänka så positivt det går. För mig.

   Tänka på det jag kan göra-istället för det jag inte kan göra. Jag kan dricka mitt kaffe på morgonen,

   göra min lätta rehab/träning, ta min promenad & hoppas på ett positivt liv.

   Att även fast jag inte vet hur framtiden blir-att ändå tänka att det blir bättre,fokusera på det jag har

   i mitt liv-istället för det jag inte har. Tänka framåt-istället för bakåt.

   Även fast jag har en skräpdag kroppsmässigt försöka-vända det till att tänka positivare.

   Och det är en konst. En svår konst. Men jag är en bit på vägen iaf.

   Är så glad och tacksam för mina nära och kära. Min underbara fina sambo H, som ställer upp till 110 %

   på mig och gör så otroligt mycket för mig.

   Han handlar mat, skjutsar mig till sjukhuset och Hc (när jag inte orkar köra), lagar min bil, dammsuger,

   och tröstar mig. Han är min klippa! Verkligen. Min trygghet i livet. Min sambo, kärlek & bästa vän.

   Så trots allt. Så är jag ändå tacksam för det som är bra i mitt liv. Det jag har & det jag kan göra.

   "Livet går inte i repris-lev medans du kan"

   "Och så länge jag andas, så fortsätter jag kämpa"

     Pepp till mig och alla andra underbara, starka kämpare därute. Ge inte upp. Du är värd att fajtas för!

   Jag tror många skulle säga att människorna i kategori B-E förtjänar att sitta. Men varför just dem?

   Jo, pga det synliga, alltså det vi ser. Kvinnan med babyn, den gamla damen, mannen på kryckor eller

   den härdade, slitna mannen längst bak.

   Men ingen av oss vet ju nåt om dem eller deras liv. Kanske mannen, i kategori A har en jobbig, smärtsam

   sjukdom. Kanske ME, MS, Fibromyalgi, KOL. Eller nåt annat.

   Varför är människor så snabb på att döma andra människor?

   Det kanske finns en anledning till att mannen sitter ner på bussen?

   Och vem "förtjänar" att sitta?  Skulle inte alla kunna ha rätt att sitta ner?

   Luft syns inte. Kronisk smärta syns inte heller. Inte heller psykisk smärta.

   Om jag tror på att du andas. Varför kan inte du tro på att jag har svår smärta?

   Eller varför kan inte du tro på att jag har sån stark ångest att jag inte klarar av mitt eget liv?

   Eller att jag tappat livslusten?

   Varför kan vi inte bara vara vänligare och sluta döma varandra? Tro istället för att misstro?

   Le istället för att leta efter fel hos varandra? Hjälpa istället för att stjälpa?

   Döm någon-och du blir dömd tillbaka. Men ..

   Le mot någon och jag kan nästan lova att du får ett leende tillbaka!