Det här är en liten berättelse om min "resa" med träningen-denna omgång med kronisk smärta,

   för den som vill läsa .... :)

   Jag hämtar mig ju från depression, har ångest till och från och kronisk smärta i min kropp.

   Men när jag tränar .. tänker jag inte på det. Då tänker jag bara på just det jag gör. Nämligen träningen.

   Då är jag i min bubbla. Min träningsbubbla och där och då mår jag som bäst :)

   När jag är i den bubblan och stunden, så är jag stark, säker på mig själv och då klarar jag allt-

   som kommer i min väg.

   Men det har inte varit en enkel resa med träningen denna omgång.

   Jag har haft diskbråck i nacken, har nu kronisk smärta i hela kroppen-

   så det är inte bara att köra på för mig.

   Och det har inte varit lätt.  I början ( när jag började träna denna omgång )-så fick jag MER ont ..

   Pratade då mycket med min fysioterapeut och var lite tveksam hur jag skulle göra.

   Då gjorde jag extremt lite träning och fick Väldigt Ont.

   Hon sa att det ofta är så (om man har kronisk smärta o tränar)-att i början får man mer smärta

   -men att det antagligen kommer att vända efter ett tag, så att det är bra att fortsätta ändå.

   Men att det såklart är väldigt individuellt också. Så svårt att säga ...

   Så iaf .. jag fortsatte träna, men drog ner på antal set och tränade kortare tid.

   Kändes superfjuttigt för mig .... Men jag fortsatte ändå.

   Och det är jag så glad för idag. För det har vänt .. Jag får inte så där ont av träning nu-det har vänt rejält.

   Jag kan träna regelbundet varje vecka och jag har tom kunnat öka på tiden och på lätta vikter :)

   Träna 3 ggr/ vecka, känns riktig bra för mig med mitt onda och det gör verkligen att jag mår 

   så mycket bättre mentalt.

   Visst jag har ju min kroniska smärta. Men även om jag inte tränar har jag smärta.

   Så då kan jag lika gärna träna och göra det jag älskar ;)

   Så ibland är det bra att vara envis ;)