Terapi stod på schemat idag. Men inte den vanliga terapin i form av kbt-samtal med ssk.

    Min terapi idag är min rehab/träning och mitt kreativa, tecknandet.

    Idag bestod min "terapi" av promenad 4,5 km och rehabträning i 15 min.

    Och min rehabträning var idag träning av ben o rumpa. Mest ben.

    Och jag tränar såklart försiktigt pga min kroniska smärta.

    Men alltså. Tror kanske inte alla förstår vad som händer i mig, hur mycket träningen hjälper mig

    psykiskt. När jag tränar får jag riktiga "fighter-känslor" i kroppen. En känsla av oövervinnlighet ..

    Och jag skulle vilja säga så här: visst träning är bra för våra kroppar, men det träning gör för våra psyken

    är den största vinsten med träning ..

    Endorfinerna vi har i våra kroppar som släpps lös vid träning, ger ett lyckorus i kroppen och en stark känsla

    av välbehag i hela kroppen. Iaf för mig.

    Min "träning" nu. Och min träning förut, innan jag blev sjuk. Skiljer sig oerhört ..

    Jag kan inte ens jämföra dem två. För innan jag blev sjuk med min kroniska smärta tränade jag hårt,

    intensivt och ofta. Jag var Annie, helt enkelt. Träningstjejen som älskade träning, älskade att

    inspirera andra om träning och fick andra människor att börja intressera sig för träning.

    Människor i min omgivning som såg mig och min förvandling, blev oerhört intresserade och

    det skapade en lust hos dem-för träning.

    Men sen kom smärtan som aldrig släppte. Och som kom runt om i kroppen. Hela kroppen.

    Har min värk, smärta i både underdelen och överdelen av kroppen.

    Såväl armar, nacke, som bäcken, höft, fötter etc. Och alla symtom på det ..

    Men ja. Jag kan träna. Träna på mitt sätt. Ett sätt som passar min värkfyllda kropp.

    Lite träning är bättre än ingen träning.

    Och jämför dig bara med dig själv. Jag kan aldrig jämföra mig själv eller min träning med någon annan.

    För det är ganska självklart att en frisk människa kan träna på ett sätt, som inte jag kan ..

    Jag får anpassa min träning efter mitt dagliga mående och efter smärtan .. men jag gör det iaf,

    tränar på mitt eget sätt.

    Och min rehab distraherar mina tankar. Mina negativa tankar och min oro. Och just idag behövs det ..

     För imorgon är dagen D. Imorgon är det dags att besöka det stora sjukhuset. För vidare utredning.

    Jag kanske skriver mer om det sen, eventuellt.

    Var rädd om er*. Och ta vara på nuet. Glöm inte det ...

    Kramar från mig ...