Jag verkligen älskar den nytränade känslan. Jag känner bokstavligen hur alla "må-bra-hormoner"

   släpps lös i kroppen och en stark känsla av glädje och lugn sprider sig i kroppen.

   Men lika mycket som jag älskar träningen, lika mycket måste jag tänka på HUR jag tränar och VAD jag tränar.

   Och hur Hårt jag tränar.

   För tränar jag bara liite för "hårt", då passerar jag den magiska gränsan.

   Gränsen som ger ännu mer värk/smärta. Och det är en konst och inte lätt. Att "träna" "lagom mycket" ..

   Men ett måste-för jag tjänar absolut ingenting på att träna för mycket. Tvärtom, det gör mig sämre ..

   Men ja iaf. Jag är ändå sååå Glad att jag kan träna det jag kan. Verkligen. Min rehabträning.

   För det gör mig gott både kroppsligt och mentalt. Mest mentalt faktiskt.

   För leva med kronisk smärta är tufft.

   Riktigt tufft, men kan min rehabträning hjälpa mig psykiskt-så är det ett stort plus.

   För precis det gör träningen, hjälper mig psykiskt!

   Och, jag tycker ändå det går ok faktiskt. Såklart, upp och ner. Men ändå Ok :)

   Och jag har gjort liite framsteg. Jag kan nu göra vissa övningar med en lätt vikt på mig.

   Visst väldigt lätt vikt. Men ändå. Glädje. Hoppet är det sista som lämnar .. :)

   När jag fick alla mina problem och smärtor trodde jag faktiskt att det var kört, helt kört ..

   att jag tränat (med vikter) för sista gången. På riktigt, så trodde jag det.

   Så att jag bara kan träna på detta sättet. Göra min lätta rehabträning varje vecka. Det är lycka ..

   Så .. Ge Aldrig Upp ....

   Så länge jag andas, ska jag kämpa ...