Det är tufft och verkligen inte lätt. Att leva med smärta. Vissa dagar är skräp.
Och det är bara mänskligt. Att känna så. Leva med kronisk smärta är tufft. Både fysiskt & psykiskt.
Jag har själv haft några dagar med mer fysisk smärta nu och det är förjäkligt rent ut sagt.
Blir så hindrad i mitt liv och begränsad. Ett tråkigt skov.
Haft väldigt ont i nacke, axel, skuldra-partiet och i händer och handleder.
Kan vara en kombination av mina (gamla) diskbråck i nacken och min andra smärtproblematik
i kroppen-som sätter sig på leder & muskler.
Tror dock mest att det beror på min smärtproblematik, som är under utredning.
Stel som en pinne och vad jag än gör, så gör det mesta ont. För vad man än gör i stort sett,
så använder man händer & handleder.
Och det gäller även nacken, bara man använder t ex armarna, så blir musklerna vid nacken påverkade.
Tja det ger mer smärta, bara en sån sak. När jag har sämre dagar.
Och på morgonen, då känner jag mig som Astrid, 78. På riktigt.
Är väldigt stel i min kropp på morgonen och ligga och dra sig på morgonen-funkar inte för mig.
Leder och muskler känns super stela, ömma och värker. Det är bara att gå upp då.
Jag klagar inte, berättar bara hur min vardag ser ut. Varje dag, i stort sett. Iaf, nästan.
Och negativt tänkande drar ner mig i ångestträsket, så nu försöker jag vända mitt beteende.
Förändringsprocess. Det hjälper att försöka tänka så positivt det går. För mig.
Tänka på det jag kan göra-istället för det jag inte kan göra. Jag kan dricka mitt kaffe på morgonen,
göra min lätta rehab/träning, ta min promenad & hoppas på ett positivt liv.
Att även fast jag inte vet hur framtiden blir-att ändå tänka att det blir bättre,fokusera på det jag har
i mitt liv-istället för det jag inte har. Tänka framåt-istället för bakåt.
Även fast jag har en skräpdag kroppsmässigt försöka-vända det till att tänka positivare.
Och det är en konst. En svår konst. Men jag är en bit på vägen iaf.
Är så glad och tacksam för mina nära och kära. Min underbara fina sambo H, som ställer upp till 110 %
på mig och gör så otroligt mycket för mig.
Han handlar mat, skjutsar mig till sjukhuset och Hc (när jag inte orkar köra), lagar min bil, dammsuger,
och tröstar mig. Han är min klippa! Verkligen. Min trygghet i livet. Min sambo, kärlek & bästa vän.
Så trots allt. Så är jag ändå tacksam för det som är bra i mitt liv. Det jag har & det jag kan göra.
"Livet går inte i repris-lev medans du kan"
"Och så länge jag andas, så fortsätter jag kämpa"
Pepp till mig och alla andra underbara, starka kämpare därute. Ge inte upp. Du är värd att fajtas för!
åsa i åsele
19 juni 2016 16:09
Vet ju inte ifall Du har testat, om Du har råd etc men jag skulle verkligen rekommendera Osteopat och Rosenmassage,
jag gick hos sjukgymnast från 2006 - 2013/14 och blev aldrig bra,
möjligtvis bättre en kort stund, men behövde gå varje vecka hos sjukgymnasten, så gick jag hos Osteopaten under ett halvår ungefär, en gång i månaden å blev ju så mycket bättre,
ja den kroniska värken, smärtan finns kvar å ont har jag, men det är ändå bättre och jag har inte samma plågsamma värk,
det finns dagar då jag önskar jag vore död, men trots det så är det bättre rent värkmässigt.
kram
http://naltanorrland.blogspot.se
it_is/Anette
19 juni 2016 18:41
Måste fråga, jag har, om du berättat det, missat, har du fått något svar på vad som gör att du har smärtan? Eller har du fått det där favoritordet som läkare verkar ha nu när dom inte kan hitta exakt vad o varför? Fibro?
Du är en otrolig kämpe, du är ett föredöme för alla som kämpar på något sätt. jag blir lika tagen o imponerad varje gång jag läser dina inlägg där du delar med dig mer personligt.
SV: tack det var ett bra tips, det har jag inte ens tänkt på. Fick tanken idag när jag var ute o promenerade att jag ska prova "tens" på axeln o områdena runt för att se om det hjälper. Din idé var lite enklare så den ska jag helt klart prova.
Allt brukar alltid bli bra - till slut *ler*... man får ibland bara göra lite omstruktureringar eller tänka om, i andra banor....
Kram
http://itismadeby.bloggplatsen.se
Sara
19 juni 2016 20:42
Den där ångesten som kommer är inte rolig och inte någonstans vettig. Det är irriterande för det är så oresonligt ibland att man bara vill skratta åt den men man man bara fortsätter på dessa jobbiga tankar.
Kämpa varje dag, det stämmer och du är otroligt stark!!!
KRamar
http://hundkattfamiljen.bloggplatsen.se
åsa i åsele
19 juni 2016 20:55
Vad en homeopat gör vet jag icke, tror inte det handlar om massage.
Osteopaten känner genom kroppen och försöker identifiera obalans,
genom att trycka på olika punkter så lindras värk,
det koster troligtvis olika vart vi bor i Sverige,
jag betalar 650:- för 1 tim behandling
googla på osteopat så får Du veta mera.
Jag har haft väldiga problem i min bröstrygg,
numera får jag återfall... men kan stävja dem innan det blir helt outhärdligt, då jag gick hos sjukgymnasten så tryckte hon tillbaka den bråkiga kotan å masserade men värken försvann aldrig å jag hade i princip ont tre, fyra dagar i veckan.
Nu har jag inte varit till Osteopaten på ett par tre, fyra månader, men som sagt jag är inte längre i samma behov av hjälp.
http://naltanorrland.blogspot.se
ina
19 juni 2016 21:04
Så sant att det hjälper att tänka positivt, du är jätteduktig på det. Man blir peppad så tack för det. Jag förstår ditt problem, jag har smärta i bröstkorgen och allt man gör med händer, armar strålar in rakt där.
Kram
http://fyrtiotaggare.com
it_is/Anette
20 juni 2016 06:36
ja det är väl det värsta? Att vänta o vänta o gå på undersökningar o vänta mer, inte få svar. Men det är klart det är bättre dom är säkra än att dom bara slänger ur sig något...
Va bra då frågar jag - stickningar eller domningar eller vad man nu ska kalla det, vad har hjälpt bäst mot det? Och har du kommit på varför?
Jag har inte haft någon känning alls - men nu efter nackspärren (som försvunnit) o det istället känns i axeln är det så hela tiden o det är inte skönt alls.
Kram
http://itismadeby.bloggplatsen.se
Sara
20 juni 2016 14:43
Sv: Ja alltså på ett sätt är det ju bättre med Op men jag är absolut livrädd för det! Det är en av sakerna som jag får väldigt ångest av, vet inte om det var därför jag kräktes också. Blev alldeles för mycket för mig!
Alla mina prover låg liksom på gränsen för en operation och dom vill ju inte göra något i onödan och särskilt kanske inte om man visar att man är livrädd och helst inte vill. Men hade dom sagt att det behövts så hade jag ju helt enkelt fått göra det.
Stackare, kan ana hur du mådde då när jag har mått så fruktansvärt dåligt i helgen och haft så ont!
Kramar <3
http://hundkattfamiljen.bloggplatsen.se
deninrekampen
20 juni 2016 20:51
Sv: Jo, men eller hur! Dem räddar verkligen liv! Det är en bra hjälp på vägen. Antidepressiva kan göra en bra start och sen är det största jobbet hos en själv att må bättre! Hade varit sjukt jobbigt för oss med psykisk ohälsa om vi skulle klara kriget helt själva!
Klart många klarar det, men ibland behöver man ta till det!
Läser ditt inlägg sen, har sådant illamåeende så fokuserade bara nu på att svara på kommentaren, men som du vet så läser jag ju allt ;)
Kram
http://deninrekampen.bloggplatsen.se
natalia
21 juni 2016 14:25
Låter som att ni har en del att göra :)
Jag har precis ätit lite lunch, sitter just nu o kollar på tv :)
http://nouw.com/nattis