Vissa dagar har jag smärta i min hand och min arm. Andra dagar har jag ont i bäcken och i höften.
Dagen efter det, är det ont i nacke, skuldra och axel.
Det förflyttar sig runt i min kropp.
Sen kommer stickningarna och domningarna & dem har jag mest i fötterna. Ibland i händerna.
Domningana i fötterna kan komma närsomhelst, de kommer ibland när jag är ute på promenad.
Då får jag ont, smärta i foten och det börjar sticka under foten-och foten domnar av. En del av foten.
(Får mindre känsel i foten och den känns mer lealös).
Jag kan även känna mig frusen och få feber-och dan efter kan det ha ändrat sig och då har jag kraftiga
svettningar istället. Ett tag fick jag byta sängkläder varje morgon i flera veckor för jag hade svettats
så pass mycket på natten.
Och muskelryckningarna som kommer i tid och otid. Mest i armar och överkropp.
Vissa dagar är bättre och jag kan ta promenader och göra min rehab/lätta träning.
Vissa andra dagar är jag stel som Agda 80 år och har så ont.
Och är mindre aktiv. Det går upp och det går ner. Olika. En dag är inte den andra lik.
Vissa dagar kan jag göra en del hushållssysslor & pyssla-andra dagar går det inte. Pga smärtan.
Vissa dagar är jag på relativt bra humör & positiv-andra dagar vill jag också få vara frisk ...
Nej det är inte synd om mig. Men jag vill visa exakt hur det är.
Precis så här är det-att leva med kronisk smärta ..
Det är ingen dans på rosor. Det är tufft. Men det går, det går att fortsätta framåt.
Det går att forma livet. Forma om livet. För livet blir annorlunda-mot innan.
Livet blir annorlunda för dig, din partner, dina prioriteter förändras och eran vardag blir annorlunda,
mot innan du blev sjuk. Man förändras helt enkelt. Skulle inte vilja säga att jag är en sämre version
av mig själv nu, men annorlunda mot innan. Helt enkelt.
Mina prioriteringar har förändrats ganska mycket också, prioriterar helt enkelt andra saker numera.
Och jag värdesätter nog livet mer nu på sätt & vis och uppskattar verkligen dem små sakerna i livet*
Det går. Det går att tänka positivt, många dagar. Inte alla dagar .. men ganska många.
Att tänka positivt och försöka göra saker ändå (i den mån det går förstås ..) tror jag är jätteviktigt.
Att fortsätta behålla glädjen i livet och göra saker som du tycker är roliga.
T ex som träningen för mig. Innan jag vart sjuk var jag en riktig inbiten träningstjej och det var
styrketräning och kondition som gällde. Rejäl, ganska "hård" träning. Tränade då ca 5 ggr/vecka.
Sen vart jag sjuk och tränade ingenting .. Inte så konstigt att jag saknade träningen och jag förlorade
en stor del av glädjen i mitt liv ..
Jag kan absolut inte träna i den omfattningen & med den intensiteten jag gjorde innan,
men jag kan träna lite. Hellre lite-lite träning än ingen träning!
Min träning är självklart anpassad träning. Anpassad efter min kroniska smärta och värk.
Det är inte alla som förstår detta. Men träning gör så mycket för sinnet, humöret och psyket ..
Många tränar främst för de fysiska fördelarna, bli starkare, bli smalare, gå ner i vikt ...
Men .. jag tränar främst för alla endorfiner, för att det är kul. Och de psykiska välbefinnandet!
Välbefinnandet, glädjen, positiviteten och lycko-känslorna. Dem är magiska. Och gör under för hjärnan.
Och för hela ditt mående. För allt hör ihop. Det fysiska, psykiska & emotionella-allt hör ihop. Allt är DU.
åsa i åsele
19 juli 2016 21:01
Tyvärr vet jag ju exakt vad Du menar... att dessutom få höra acceptera, anpassa, tålamod gör ju inte livet enklare ;-)
Jag har ju mått bättre nu ett tag, misstänker att mycket av mitt sämre mående kom från inflammationen i tanden som blev bortopererad i vintras, efter jul... typ februari,
Men jag har fortfarande värk, värk som förflyttas, värk som gör mig vansinnig ;-)
svar Jo nu fungerar det att kommentera hos Dig, inga problem, tror ju det var virusskyddet som löpte amok ;-)
http://naltanorrland.blogspot.se
it_is/Anette
20 juli 2016 02:21
Du är otrolig, o jag tror igen som läser din blogg tror att du tycker synd om dig själv, att du vill att andra ska göra det. Nej det är det sista. Däremot är du otrolig som släpper in andra o berättar om din resa, om hur det är. Du visar också att man aldrig ska ge upp - visst vissa dagar känns det säker så - men i det stora hela så kämpar du konstant vidare.
Du är otrolig!
sv: Ja det kommer bli en hektisk helg, det kommer bli för lite sova... men vad gör det - det finns dagar efter som jag kan göra det *ler*
ja det känna bättre - dock så hade jag en period igår där det var som kramp som kom från nedre delen av skulderbladet sen lite upp o ut i överarmen... kan bero på hur jag låg. Vaknade av det, men nu är det borta *Ler*
Kram
http://itismadeby.bloggplatsen.se
Annelie
20 juli 2016 07:43
Tycker du verkar väldigt stark fast du har kronisk smärta..
Du är en fighter som orkar träna ibland.
Träning har ju aldrig legat varmt om mitt hjärta,,, beror nog på att jag har haft fibromyalgin i mååååånga år, fast det tog tid att ställa diagnos av min värk.
Men, däremot så saknar jag målandet,, jag målade mycket förr. Visst, jag kan göra det korta stunder än idag, men det blir inte ofta, eftersom jag måste plocka och tillbaks allt varenda gång.
Jag önskar såå att vi hade haft ett rum till så jag hade kunnat haft allt framme hela tiden.
Må väl tjejen och sköt nu om dig.. // Kramar Annelie
http://gifta6570.bloggplatsen.se
Ann
20 juli 2016 17:41
Jag var i mycket dålig fysisk form i februari när jag lades in på psykisk avdelning för medicinändring, ångesthantering och suicidprevention. Vägde 140 kilo. Har också kronisk smärta som inte har någon förklaring. Fick byta från tradolan till norspan plåster på avdelningen. Dom fick igång mig genom extremt korta promenader varje dag som sakta blev längre och gå lite snabbare på ett löpband två gånger i veckan. Nu promenerar jag dom flesta dagar och gör enkla övningar med ett gummiband för att öka styrkan i torso och armar. Jag har gått ner 20 kilo och visst är det skönt att orka mer och kunna gå och handla och bära hem matvaror. Dock får jag inte det där välbefinnandet efter träning som alla pratar om. På grund av min ADHD är min hjärnkemi så störd att det helt enkelt inte händer. Inte heller minskar smärtan. Men att känna mig lättare och kunna röra mig lättare och orka med mer är ändå klart värt det!
http://nouw.com/annorlunda
Days by Johanna
20 juli 2016 20:39
Tänk om värken kunde flytta ur kroppen helt istället för runt. Och det är bra och tänka positivt men ändå tillåta sig ha en bad day då och då då man verkligen hatar sin smärta.
http://daysbyjohanna.blogspot.se
SaraEmma
21 juli 2016 08:22
Nästan jobbigt att läsa för det stämmer ju så bra! Det är precis så det är. Det är ett kämpande, för att orka med värken, orka hålla humöret uppe. Jag försöker ta korta promenader åtminstone, helst i skogen, det ger energi tycker jag :)
Kramar!
http://ryggresan.bloggplatsen.se
Ebba
21 juli 2016 20:07
Åhh Annie.. Är alltid lika känslosamt att läsa dina inlägg om kronisk smärta, dels för att jag tycker synd om dig som tvingas leva med eländet och det andra för att jag vet att MÅNGA i liknande situationer får en sån hjälp av att läsa om hur andra klarar sig igenom det!<3 Det är SÅÅÅ bra att du uppmärksammar hur det faktiskt är att leva med smärta varje dag!!
DU ÄR BÄST OCH SÅ GRYM! :*
Sv; Ja, precis. Nu känns det dock så bra att ha den personen ute ur mitt liv! :) <3 Tack sötis!
Kramar!<3
http://nouw.com/ebbolella
deninrekampen
22 juli 2016 00:03
Låter jobbigt att ha det på det sättet med smärta :( Känner en som har värk, hen gick på smärtrehab och meditation för att klara av smärtan. Kanske något sådant du gjort? Kram <3
http://deninrekampen.bloggplatsen.se
Maria
22 juli 2016 12:52
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, jag har också mycket värk och feber till och från och de kan inte hitta någon orsak. Men däremot så kan jag inte hitta någon glädje i att träna. inte ens ta en promenad, för jag mår bara dåligt. Jag får mer feber och värk, blir yr och illamående och det kan hålla i sig länge så det blir bara en negativ upplevelse. Förut gillade jag långa promenader, gärna i skogen. Men nu är jag glad om jag tar mig till affären några gånger i veckan.
Annie
22 juli 2016 13:12
Vad jobbigt för dig :/
Har du varit under nån utredning?
Jobbigt när dem inte hittar nån förklaring till allt det onda ..
Jag är fortf under utredning.
Kram!
Fröken Rödlök
22 juli 2016 15:36
Inspirerande inlägg, Annie. Du är grym som kämpar på! Heja!
Svar: Tack tack - ja gör det, det var riktigt roligt (lite svårt ibland) att göra.
Ja men absolut - instagram är roligt.
http://www.mizca.se
Maria
23 juli 2016 17:46
Jo jag har varit på utredning, de har tagit en massa olika blodprover för reumatiska sjukdomar och olika autoimunasjukdomar och olika röntgen undersökningar. Det enda som de hittar är förhöjd crp och förhöjda vitablodkroppar, så nån slags infektion/inflammation finns ju i kroppen, men de kan inte hitta vart. Väldigt frustrerande är det.
Annie
23 juli 2016 19:46
Vad jobbigt!
Ja sånt är tufft ..
Kram