Jag fick en läsarfråga för ett tag sen ..........

      Nämligen av min vän, bloggvän och läsare Carola ( www.nouw.com/imittpsyke )

        Hon frågade:

        Hur kom Du att älska träningen som du gör? Och hur är din realtion till träningen?

        Först vill jag börja med att säga ...  Tack för frågan/frågorna!

      Älskar frågor som har med min träning att göra, då det är en så stor del av mitt liv.

       Träning är mer än ett intresse för mig. Det är min livsstil. 

        Min träningsresa skiljer sig antagligen från de flestas. Jag vart sjuk och diagnostiserad 

        med diskbråck på flera nivåer ( alltså på flera ställen ) i nacken. På 3 kotor i nacken.

        Och då stannade livet helt. Det var sjuka smärtor, dag som natt. 

         Iaf. När jag varit sjukskriven ett tag så fick jag tipset att börja träna. Var inte super motiverad,

         men tänkte ...

        Vad har jag att förlora? Det kunde knappast bli sämre.

        Så min "träning" började som väldigt lätt rehabträning med väldigt försiktig upptrappning.

        Och har sen utvecklats sen dess. Mer och mer. Och ännu mer.

         Passionen för träningen är nåt som växt fram mer och mer sen dess. 

        Har även dragit på mig fler sjukdomar efter diskbråcken-och bara känslan att jag kan träna i den 

         omfattningen jag gör-trots allt det. Den är magisk!

         Jag är också övertygad om att träningen har hjälpt mig med diskbråckssmärtorna.

         Hade jag inte börjat träna, så hade jag nog varit sämre idag. Det är jag ganska övertygad om.

         Sen får jag enormt mycket endorfinpåslag under och efter träning.

        Och den som tränar, vet hur magisk den känslan är.

      Att träna är en självklar derl av mitt liv. Träningen driver mig framåt i livet, ger mig mer självförtroende.

       Mer självkänsla, gör mig gladare, positivare, starkare och ger mig hopp inför framtiden!

      Så länge jag andas Och kan-så kommer jag att Träna!