'  

   Livet kan vara så oerhört tragiskt och sorgligt. Och orättvist.

   Det finns tyvärr ingen rättvisa när det gäller livet och sjukdomar. Det är som ett lotteri.

   Ett lotteri där man inte vill dra nitlotten ..

   Jag hatar cancer. Varför finns det ens?
   Avskyr det speciellt mycket när det drabbar unga människor/unga vuxna och barn.

   Som precis har börjat sitt liv, med allt vad det innebär. Varför? Varför du? Varför just du?

   Du var så stark genom din resa! Många människor har du berört och jag skulle bara önska att fler

   människor lever sitt liv som du gjorde.

   Du har gjort skillnad för mig och du kommer alltid leva kvar i mitt hjärta. Det kan jag lova!

   "Livet är inte en dans på rosor. Livet är ju liksom livet. Men kämpa på och försök tänka positivt,

   vad du än går igenom. Det underlättar, hitta dem små sakerna och guldkornen i livet."

   Så medans vi kan och har möjlighet ..

   1. Jobba inte för mycket. Livet är så mycket mer. Trivs du inte på jobbet, byt jobb.

   2. Prata med varandra.

   3. Var inte rädd för att säga nej-för att prioritera dig själv.

   4. Var inte rädd för att säga Ja-och chansa.

   5. Och försök tänk positivt i den mån det går-det gör livet lättare

   6. Och lev-i-nuet. Vi vet aldrig vad som händer om 1 vecka eller om 10 år. Så lev medans du kan.

   7. Njut av de små sakerna i livet. En fika i trädgården, en härlig promenad eller en god måltid.

   Vi som har turen ATT FÅ leva vidare. Tänk på detta. Alla har inte den turen ..

   Inspiration till inlägget är en underbar människa, som tyvärr alldeles, alldeles för tidigt fick lämna livet.

   Vad livet är orättvist! Tänker på dig. Fina du. Minns dig, för alltid. Fina ängel*

   Var rädd om er själva och varandra. Vi har inte all tid i världen. Så LEV medans du kan!

   Fuck Cancer! Fuck Cancer!

  Tänkte idag skriva om psykisk ohälsa och myter. Tyvärr finns det många myter och osanningar om

  psykisk ohälsa och depression. Ja det är en sjukdom. Och ja, vem som helst kan drabbas.

 1. Depression tyder på svaghet hos den sjuke?

   Depression och svår ångest kan uppstå till följd av både arv och miljö och har inget med karaktär

   eller viljestyrka att göra.

   Sjukdomen kan behandlas så att den drabbade får ett bättre liv. Men föreställningen att depression

   skulle vara kopplat till svaghet, är fel och innebär tyvärr att många drar sig för att söka hjälp.

   Var 6:e person som drabbas av depression begår självmord.

  2. En psykiskt sjuk person blir aldrig frisk?

   Fördomen grundar sig antagligen på gamla tiders psykiatri, då vård ofta innebar förvaring, övervakning,

   snarare än rehabilitering, samtal och KBT.

   Tack vare mer förebyggande insatser, bättre mediciner och terapi återfår idag många med psykiska besvär-

   hälsan fullt ut. Dock väldigt individuellt såklart.

 
  3. Psykisk sjukdom är ingen "riktig" sjukdom?

 
   Den som har brutit själen går inte på kryckor. Just avsaknandet av synliga rehabiliteringsmedel får

   många att avfärda psykisk sjukdom som en oförmåga att hantera tillvaron.

   Psykisk ohälsa kan vara en reaktion av olyckliga/traumatiska händelser-men kan lika gärna

   bero på medfödd mottaglighet. Och arv.

   Omgivningens ifrågasättande kan förvärra den berördes sjukdomstillstånd avsevärt.

   Psykisk ohälsa är precis lika mycket sjukdom som vilken fysisk sjukdom som helst!

 
  4. Du ser inte så sjuk ut??

   Många sjukdomar syns inte. Jag skulle vilja säga att dem flesta sjukdomarna SYNS INTE, däribland

   de psykiska sjukdomarna. Vaddå syns inte?

   Måste alla sjukdomar synas rent fysiskt för att DU ska tro på att jag är sjuk? Tror du att jag hittar på

   att jag är sjuk? Det faktum att jag har tappat lusten att leva, har legat och gråtit hela natten, inte sovit

   en blund eller att jag inte ens orkar gå upp ur sängen för att ångesten är så stark-

   är inget jag önskar nån. Tror du verkligen att jag vill vara så sjuk?

   Och den som ens säger nåt sånt-jag kan garantera att den personen ALDRIG upplevt psykisk ohälsa-

   för då skulle personen inte säga nåt sånt dumt. Och okunnigt.

    www.aftonbladet.se

   1. Har du folköl i kylen? Nej ..

   2. Har du något husdjur? Nej, men är kattvakt, så har 2 katter hemma ..

   3. Har du smink på dig nu? Nej ..

   4. Har du någon sjukdom? Japp ..

   5. Har du gymkort? Nej inte det heller ..

   6. Har du något beroende? Haha, kanske kaffe då ..

   7. Vem känner dig bäst i hela världen?  Min kärlek och sambo ..

   8. Vem gosar/kramar du? Samma som ovanstående, såklart ..

   9. Vem stör du dig på? Störiga, dryga människor ..

  10. Vilken buss åker du oftast? Åker inte buss. Jag kör bil ..

  11. Vilken dag fyller du år? 21:a April ..

  12. Vilken stad är du uppväxt i? Stockholm ..

  13. Vad vill du arbeta med? Med människor, djur eller nåt kreativt och skapande ..

  14. Vad gör dig till en bra människa? Jag bryr mig om andra människor ..

  15. Vad gör dig till en dålig människa? Gillar inte den frågan. Vaddå dålig människa ..

  16. Vad gör du nu? Haha, bloggar antar jag ..

  17. Drömresemål? USA och thailand bla ..

  18. Länder du har besökt?  Danmark, tyskland, österrike, kroatien, mallorca, turkiet, grekland, italien,

                                             lanzarote, cypern, gibraltar, spanien och storbritanien. Och frankrike.

  19. Vad har du gjort idag? Varit till Hc och fysioterapeuten  ..

  20. Vilket stjärntecken är du? Oxe ..

  21. Vem smsade du senast? En kompis ..

  22. Dryga telefonsamtal? Telefonförsäljare, gah ..

  23. Vad äter du oftast till frukost? Chiapudding, omelett. Bröd ibland och kaffe ..

  24. Är du morgonpigg? Nej ...

  25. Villken kroppsdel är du mest nöjd med? rumpan ..

  26. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? benen ..

  27. Vad ska du göra nu? Gosa med katterna ..

  Nånting har hänt. Nånting har förändrats.
  För bara 3 månader sen hade jag svår ångest och mådde otroligt dåligt och livet kändes helt värdelöst.

  Jag vaknade och grät på morgonen. När jag vaknade-så mindes jag. Mindes hur jag mådde och ångesten

  bara vällde över mig som en stark våg. Och drog ner mig under ytan. Igen.

  Och idag. Idag så mår jag ändå bättre. Visst det är fortfarande en kamp-med ångest,

  och visst jag har mina kroniska smärtor.

  Men jag mår iaf bättre i sinnet. Känner att det finns en mening med livet, att även fast livet inte blev som jag

  tänkt-så är det nåt som kommer göra mig starkare. Och även fast motgångerna kommer att komma-

  så kommer jag att resa mig upp. Igen ... Känner mig mer harmonisk & mer hoppfull.

  Jag tror att en liten del av min krigarsjäl-har återvänt. Krigarprinsessan.

  Ja vägen är lång och knaglig, med flera branta, uppförsbackar-men jag har iaf börjat min vandring!

  Det är en början iaf. Sen vet jag inte, hur min resa blir eller vad som händer. Men det vet man ju aldrig.

  Och idag vart det lite träning. Ja just det träning. Ni som känner mig sen innan vet ju vad träningen,

  har betytt och betyder för mig. Det har tidigare varit en stor del av mitt liv.

  Visst väldigt lätt träning var det. Promenad 45 min och lite lätta träningsövningar.

  Men, Vilken lycka. Ändå. Vad jag saknat detta.

  Hoppas det kommer funka. För mig och min kropp. Jag slutar aldrig hoppas.

  Inne på 3:e veckan med lätt träning/rehab nu. Ger mig aldrig. Hoppas är det sista som lämnar ..

  När man lever med kronisk smärta är det så mycket i livet som begränsas. Så enkla saker som t ex

  hushållssysslor, dammsugning, laga mat, åka på ärenden, handla mat-kan vara svårt att göra pga smärtan.

  Eller att tex behöva tänka ut hur mycket man ska göra på 1 dag, så man inte "gör för mycket"-

  för då kommer mer smärta eller starkt ångestpåslag. Det där att veta var gränsen går & inte göra för mycket.

  Så svårt. Och jobbigt att vänja sig vid ett liv som är så pass begränsat.

  Det är väldigt lätt att fastna i det "jag inte kan göra". Jag vet. Så är det. För det är så mycket som

  jag/den smärtsjuke inte kan göra. Däremot så hjälper ju inte det tänket.

  Jag kan bara prata från egna erfarenheter-och det tänket drar ner mig mer psykiskt.

  Så jag försöker numera tänka på det "jag kan göra". För att jag ska må så bra som jag kan, i min situation.

   # Jag kan stå och gå.

   # Jag kan ta promenader.

   # Jag kan baka vissa dagar.

   # Jag kan göra lätt rehab/motion/träning.

   # Jag kan köra bil. Och det är jag glad för :)

   # Jag kan hoppas på framtiden.

   # Jag kan vara glad.

   # Jag kan njuta av livet.

     Vad kan DU göra?

  Här kommer sista delen om att leva med kronisk smärta/sjukdom.

  Precis så här kan det kännas/upplevas, att leva med kronisk smärta i livet ..

  Kronisk smärta i sig är inte ett livshotande tillstånd, men det kan bla leda till depression.

  Var 5:e person som har en sjukdom som involverar kronisk värk/smärta har försökt ta sitt liv eller har

  tankar om självmord.

  Vilket innebär att var 5:e person har ett liv, där ingenting i livet upplevs som positivt eller glädjefyllt.

 
  Det handla inte om att personen är klen eller svag. Det handlar om att smärtan har helt tagit över och skapat

  sämre livskvalitet. Så dålig livskvalite att livet känns hopplöst och inte värt att leva.

  Men livet är värt att leva, även fast smärtan är där. Det är så otroligt viktigt att få bra hjälp från vården.

  Att få träffa läkare som tar smärtan på allvar, och inte "viftar bort" det.

  Även väldigt viktigt att få gå på många undersökningar och kolla upp sig, så att det inte är nåt annat-

  som ligger till grund för smärtorna. Otroligt viktigt för att kunna gå vidare i livet.

  Och vid depression och ångest är hjälpen super duper viktig. Berätta hur dåligt du mår och sök hjälp.

  För det finns hjälpa att få.

  Du vet väl att det finns värre sjukdomar?
  Jag, och alla andra människor som lever med smärta är faktiskt medvetna om att det finns värre sjukdomar.

  Men det finns alltid dem som har det värre ..

  Den kroniska smärtan lider jag av och jag tänker inte tillåta någon,

  säga till mig vad jag ska säga eller hur jag får känna. Mina känslor och tankar-är just mina.

  Jag kan rabla upp hur mycket som helst av mina symtom, för jag har inte bara min värk/smärta.

  Har även stickningar, domningar, bränningar i benen, iskalla fötter, feber, feber-känsla, svettningar,

  yrsel, hjärtklappningar, enorm trötthet, ofrivilla muskelryckningar, hudreaktion-hudpåverkan

  och stresskänslighet, magproblem, sömnpåverkan.
  Och detta är inte alla symtom jag haft/har. 

  Jag skriver inte detta för att människor ska tycka synd om mig. Absolut inte.

  Jag skriver detta för att jag vill få fram mer kunskap, att det kommer ut mer i media, att människor

  börjar diskutera det mer-hur det är att leva med kronisk smärta/sjukdom-inte bara vi som lever med smärtan.

  Att få upp ögonen för kroniska smärttillstånd. Och hur det påverkar livet och livslusten.

  Skulle även önska att läkarna får mer kunskap om smärtproblematik.

  Och att det forskas mer om kronisk smärta och behandlingar. Stora som små.

  www.fuckchronicalpain.se

   För ett tag sen så lyssnade jag på en dokumentär. En P1-dokumentär, som jag rekomenderar alla människor 

   att lyssna på. Det slutade med att tårarna rann på min kind.

   Dokumentåren heter "70 dagar mot döden-rutinärendet som gick fel".

   Den handlar om 30-åriga Rikard Langewolf, som upplever smärtor i magen och åker in akut,

   och smärtorna visar sig senare vara gallsten. Och hur hans resa förändras från att ha börjat med gallsten-

   till att han dör 70 dagar senare.

   Det mest tragiska är att han dör inte för att han har en livsfarlig åkomma, han dör för att vården orsakar

   skada i hans kropp och det upptäcks inte i tid, utan alldelas för sent.

   Hans öde väcker så mycket tankar, känslor och frågeställningar hos mig.

   Jag upplever både sorg, rädsla, förtvivlan och ilska när jag lyssnar på dokumentären.

   Pga brist på resurser delas Rikards ingrepp upp i 2 delar, på 2 olika sjukhus. Va??

   Och däri ligger nog mycket av det som från början är orsak till hans död ..

   Det råder noll informationsöverföring och rapportering mellan de 2 sjukhusen och de olika mottagningarna.

   Trots att Rikard vrider sig av smärta och vid ett tillfälle ber vård-personalen döda honom istället-pga

   hans olidliga & fruktansvärda smärtor, är det ingen som verkar reagera, ringa hans läkare eller dubbelkolla?

   Man tror knappt att det är sant, när man lyssnar på dokumentären, Fruktansvärt är bara förnamnet ..

    Vad har hänt med att lyssna på patienten? Vad har hänt med tanken,

    bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite?

    Och varför ingen information mellan sjukhusen?? Jag blir helt stum!

    Är detta Sverige år 2016 eller 1906? Känns som ett stort skämt.

    Rapportering, information mellan arbetslag och dokumentation är ju nummer 1 inom vården.

    Jag har själv arbetat inom vården och det är super viktigt!

    Jag själv rapporterade hellre för mycket än att säga för lite och då jobbade jag inte inom akutvården!

    Skrämmande! Och oerhört tragiskt!

    Man vill gärna tro att detta är ett undantag, som berott på tuff belastnig på de 2 sjukhusen ..

    tyvärr så tror jag inte att det är så .. Sjukvårdspersonal, bla sjuksköterskor larmar gång på gång att

    det saknas bemanning och vårdplatser för att kunna garantera patientsäkerheten!

    Första ingreppet som gjordes på Rikard, op och bortagning av gallblåsan-har även gjorts på mig.

    Jag har haft gallsten och pankreatit (inflammation av bukspottkörteln).

    Pankreatit kan komma i samband med gallsten, men det är inte så vanligt.

    Dem sa i dokumentären att Rikard kräktes galla för att han hade pankreatit.

    Och jag vet inte om det kan bli så, men jag kräktes inte galla iaf. Jag var mest "borta" halva tiden,

    pga all smärtlindring. Men det var ju så mycket annat som vart fel i hans kropp, pga vårdskada så svårt

    att säga vilket det berodde på.

    Och alldeles för sent upptäckte kirurgerna en reva/ett hål på Rikards tunntarm, där frätande galla hade

    läckt ut i magen på honom-och det hade bildats nekros ( död vävnad) runt om i hans mage, och senare

    även runt om i hans kropp.

    Ja en vårdskada-antagligen orsakad av nån av de 2 ingreppen-vilket dödade Rikard.

    Sånt här ska inte få hända! Hur många ska behöva dö pga nerdragningar inom vården??

    När ska patienterna prioriteras? Och patienternas säkerhet?

    Kommer resultatet bli att färre människor söker akutvård vid svår smärta/sjukdom?

    Som patient själv, ligger såna här frågor nära mig! Speciellt då jag haft gallsten, precis som Rikard.

    Jag är så tacksam att jag ändå klarade mig, för jag var väldigt sjuk och låg med både dropp, kateter & PVK.

    Vet inte vad jag mer ska skriva. Hjärtat gråter för Rikards skull och hans anhöriga, som fick se honom lida

    i hemska smärtor och dö bara 30 år gammal.

    (Jag var också 30 år när jag fick min gallsten, kanske nåt med den åldern, hm ..)