Tänkte idag skriva om psykisk ohälsa och myter. Tyvärr finns det många myter och osanningar om

  psykisk ohälsa och depression. Ja det är en sjukdom. Och ja, vem som helst kan drabbas.

 1. Depression tyder på svaghet hos den sjuke?

   Depression och svår ångest kan uppstå till följd av både arv och miljö och har inget med karaktär

   eller viljestyrka att göra.

   Sjukdomen kan behandlas så att den drabbade får ett bättre liv. Men föreställningen att depression

   skulle vara kopplat till svaghet, är fel och innebär tyvärr att många drar sig för att söka hjälp.

   Var 6:e person som drabbas av depression begår självmord.

  2. En psykiskt sjuk person blir aldrig frisk?

   Fördomen grundar sig antagligen på gamla tiders psykiatri, då vård ofta innebar förvaring, övervakning,

   snarare än rehabilitering, samtal och KBT.

   Tack vare mer förebyggande insatser, bättre mediciner och terapi återfår idag många med psykiska besvär-

   hälsan fullt ut. Dock väldigt individuellt såklart.

 
  3. Psykisk sjukdom är ingen "riktig" sjukdom?

 
   Den som har brutit själen går inte på kryckor. Just avsaknandet av synliga rehabiliteringsmedel får

   många att avfärda psykisk sjukdom som en oförmåga att hantera tillvaron.

   Psykisk ohälsa kan vara en reaktion av olyckliga/traumatiska händelser-men kan lika gärna

   bero på medfödd mottaglighet. Och arv.

   Omgivningens ifrågasättande kan förvärra den berördes sjukdomstillstånd avsevärt.

   Psykisk ohälsa är precis lika mycket sjukdom som vilken fysisk sjukdom som helst!

 
  4. Du ser inte så sjuk ut??

   Många sjukdomar syns inte. Jag skulle vilja säga att dem flesta sjukdomarna SYNS INTE, däribland

   de psykiska sjukdomarna. Vaddå syns inte?

   Måste alla sjukdomar synas rent fysiskt för att DU ska tro på att jag är sjuk? Tror du att jag hittar på

   att jag är sjuk? Det faktum att jag har tappat lusten att leva, har legat och gråtit hela natten, inte sovit

   en blund eller att jag inte ens orkar gå upp ur sängen för att ångesten är så stark-

   är inget jag önskar nån. Tror du verkligen att jag vill vara så sjuk?

   Och den som ens säger nåt sånt-jag kan garantera att den personen ALDRIG upplevt psykisk ohälsa-

   för då skulle personen inte säga nåt sånt dumt. Och okunnigt.

    www.aftonbladet.se

   Sen jag nådde botten i januari, så har jag mått skräp. Verkligen.

   Med tankar som hopplöshet, besvikelse och en känsla av att tappa kontrollen.

   Innan detta kände jag mig som en hyfsat stark tjej, men sen vart jag sjuk-med smärtor i min kropp,

   domningar, stickningar, mage som inte fungerat alls och magsmärtor. Och stark ångest på det.

   Sen tuffa beslut som jag var tvungen att ta och mitt liv som vändes upp och ner. Helt och hållet.

   Och pga min rejäla viktnedgång, så har jag verkligen inte gillat min kropp.

   Och varit fixerad vid att jag vill gå upp i vikt. Verkligen.

   Så fort jag gått förbi spegeln i hallen, så har jag blivit ledsen i hjärtat, över det jag sett. Det som är jag.

   Att kläder inte passar längre, byxorna sitter inte längre lika tajt, bh:arna är helt plötsligt för stora och

   en känsla av att känna sig oattraktiv och ful. Och inte bara det rent utseende-mässiga, även en rädsla:

   När ska det ta stopp? kommer jag fortsätta gå ner ännu mer? är det pga sjukdom som jag går ner i vikt?

   Känns som mycket av måendet har "hamnat" på vikten.

   Men iaf .. Jag är verkligen inte "där" än.

   Men jag har väl ändå accepterat min kropp nu på nåt sätt. Detta är min kropp och detta är jag.

   Visst jag är smalare än jag vill vara. Men det är som det är. Helt enkelt.

   Nånting har ändå hänt ...

   ... lite mer vilja och kämparanda har kommit tillbaka.

   Och kan jag bara känns så 1 dag av 4, så är det framsteg. Och positivt. För alla dagar kan jag inte känna så.

   Men det tar ju tid. Det tar inte 3 veckor,  eller 1 månad, det tar längre tid.

   Ett citat jag gillar ..

  "Det tar 13 timmar att bygga en Toyota, men det tar 6 månader att bygga en rolls-royce"

   Min kropp har ändå gjort mycket för mig genom åren och den har läkt tuffa sjukdomar innan.

   Och den har klarat sig igenom operation, komplikationer, sjukhus-vistelse och en tuff rehab på det.

   Så nu är det nog dags att (försöka) vara lite snäll mot mig själv och min kropp.

   Försöka tänka mer framåt och mindre bakåt. Och försöka fokusera på det som är bra,

   istället för på det som är dåligt. Fokusera på det jag kan göra istället för det jag inte kan göra.

  + Jag lever, har ben jag kan gå med, har världens bästa sambo, fina vänner och fina grannar.

    Vad är BRA i ditt liv?

    Spinner vidare på ämnet kroppstyp, som förra inlägget handlade om ...

    Är du matless? Eller äter du ordentligt? Du äter väl?

   Ja dem frågorna har jag fått flera gånger nu. Och visst jag kan förstå det. Att folk & vårdpersonal undrar.

   För det är ett fakta. Jag har gått ner mycket i vikt, sedan alla krämpor, smärta började komma.

   Men det finns viktnedgång som inte är frivillig. Många sjukdomar kan resultera i viktnedgång/viktuppgång.

   Iaf, i mitt fall .. det är ofrivillig viktnedgång. Jag vill inte gå ner i vikt och jag gillar att äta.

   Verkligen! Dem som känner mig IRL vet det. Jag gillar att äta.

   Sen har jag ju haft mycket magproblem, smärtor under tiden också. Och magkrångel. Bla.

   Och i helgen var det svältkost för mig. Fasta pga undersökning. Så fick inte äta på 24 timmar. 24 timmar ..

   Gissa om det var jobbigt? Tufft för en smalis som mig. Det enda man tänker på till sist är mat ..

   Sen när 24 timmar hade gått och undersökningen var gjord. Den måltiden var himmelsk. Så god!

   Hade tidigare tänkt publicera ett inlägg om Paleo, med recept idag. Men det blir inte så.

   Känner mig så otroligt tom på energi och matt idag. Och nedstämd.

   Idag räcker det bara med att försöka hålla huvudet över vattenytan. Ungefär så känns det.

   Den fysiska smärtan är jobbig, men det psykiska smärtan, ångesten är oerhört jobbig.

   Den är som förlamande. Jag brukar egentligen inte vilja blogga när jag mår så här.

   Men jag behöver nog skriva av mig, plus att det är viktigt att skriva om psykisk ohälsa, tycker jag.

   För precis som att man kan bli sjuk i kroppen, så kan man bli sjuk i själen.

   Det behöver "visas". För det kan drabba vem som helst.

   Ibland undrar jag hur det kunde "bli såhär". Men det vet jag ju egentligen.

   Det började med rent fysisk värk, smärta-som sen även resulterade i psykisk värk.

   Har du upplevt ångestattacker? och har du nåt bra tips för hjälp till självhjälp?

   Och ja, jag har också tagit ett avgörande beslut idag. Eller beslutet togs egentligen ännu tidigare,

   men nu vart det svart på vitt och undertecknat. Känns sådär .. men ändå bra.

  Jag måste tänka på mig själv och mitt fysiska och mentala välbefinnande, som måste bli bättre.

      Några gånger i ditt liv, så kommer alla dina instinkter i kroppen att säga dig nånting.

                      Kanske nåt du behöver ändra i ditt liv eller besluta.

      Nåt som kanke inte verkar logiskt, ändrar dina planer och som verkar konstigt i andras ögon.

                     Men när det händer-gör det som dina instinkter säger dig.

                     Lyssna till dina instinkter och strunta i allt annat.

      Strunta i det logiska, ignorera oddsen och eventuella komplikationer.

                                  Bara gör det. Det är DU värd.

    Ps. Var hos frissan igår och förnyade mig. Blev en ombre, för första gången. Boost för håret & måendet.

  Vad är egentligen viktigast i livet? Är det en fin utbildning? ett välbetalt jobb? Materiella saker?

  Ett snyggt utseende? Ett spännande liv? Dina nära och kära? eller dig själv?

  Jag brukade tycka att det var viktigt med utbildning och ett bra jobb. Att vara ambitiös och lyckas,

  var också viktigt. Att kunna mycket och prestera. Prestera bra! Var viktigt.

  Hade/har även höga krav på mig själv. Någor jag oftast inte har på andra människor, bara mig själv.

  Ja jag vet. Jag hör ju hur det låter själv när jag läser texten. Det låter inte klokt.

  Men det är ändå svårt att ändra sina tankebanor. Men jag försöker.

  Och även fast jag mådde skit rent ut sagt, med alla mina krämpor. Värk, smärta, stickningar,

  domningar, magsmärtor, sömnproblem, rejäl viktnedgång m.m Även fast jag mådde så här,

  så pluggade jag 100% på högskolan. Med allt vad det innebär.

  Och man behöver ju inte vara ett geni för att fatta att det inte skulle funka i längden.

  Att nån gång måste jag dra i handbromsen. Så jag inte får sladd eller krockar in i nåt. Som en vägg.

  Ja jag drog till slut i handbromsen.

  Skulle nog egentligen ha dragit i handbromsen tidigare. Men nu vart det gjort iaf. Nu stannade allt.

  För nu mådde jag inte bara dåligt fysiskt. Ångesten var även där.

  Så vad är då slutsatsen av detta?

  Det viktigaste i livet är inte jobbet eller en fancy utbildning. Det viktigaste i ditt liv, är just DU.

  Det är ingen klyscha. Det är faktiskt sant. För om jag inte har hälsan i behåll, vad ska jag då med den

  fina utbildningen till? Det vikitigaste för mig är just MIG, mitt mående, min hälsa och att komma på fötter igen.

  Så om just DU känner igen dig, vänta inte med att dra i handbromsen. Dra i den på en gång.

  Prioritera Dig själv. För den enda som du egentligen måste tillbringa resten av ditt liv med-är just dig själv.