Min morgon började inte på bästa sättet. Vaknade med rejäl huvudvärk och hade en "dålig","sjuk" 

  känsla i kroppen. Kan inte riktigt förklara, mer än att jag kände mig allmänt dålig-

  som en "påverkan" på  hela kroppen.

  Och en känsla av "dvala" eller "dimma" i huvudet. Ja ungefär som hjärndimma.

  Fast jag var vaken och uppe på fötterna så gick jag som i en dimma. Och hade svårt att tänka.

  Konstig känsla. Fler som lever med kronisk smärta, som känner igen det?

  Sen har dagen bestått av samtal med min P ssk på Hc. Lite teckning/målning och även gjort min

  rehabträning. Och kände definitivt en ändring av humöret och känslolivet efter "träningen".

  Gladare. Helt enkelt :)

  Senare i veckan ska jag faktiskt till frissan. Åh längtar ;) Det är guld värt för mig, egentid hos frissan.

  Haha. Denna målning ;) Kan nån gissa vad hon har i munnen? :)

    Terapi stod på schemat idag. Men inte den vanliga terapin i form av kbt-samtal med ssk.

    Min terapi idag är min rehab/träning och mitt kreativa, tecknandet.

    Idag bestod min "terapi" av promenad 4,5 km och rehabträning i 15 min.

    Och min rehabträning var idag träning av ben o rumpa. Mest ben.

    Och jag tränar såklart försiktigt pga min kroniska smärta.

    Men alltså. Tror kanske inte alla förstår vad som händer i mig, hur mycket träningen hjälper mig

    psykiskt. När jag tränar får jag riktiga "fighter-känslor" i kroppen. En känsla av oövervinnlighet ..

    Och jag skulle vilja säga så här: visst träning är bra för våra kroppar, men det träning gör för våra psyken

    är den största vinsten med träning ..

    Endorfinerna vi har i våra kroppar som släpps lös vid träning, ger ett lyckorus i kroppen och en stark känsla

    av välbehag i hela kroppen. Iaf för mig.

    Min "träning" nu. Och min träning förut, innan jag blev sjuk. Skiljer sig oerhört ..

    Jag kan inte ens jämföra dem två. För innan jag blev sjuk med min kroniska smärta tränade jag hårt,

    intensivt och ofta. Jag var Annie, helt enkelt. Träningstjejen som älskade träning, älskade att

    inspirera andra om träning och fick andra människor att börja intressera sig för träning.

    Människor i min omgivning som såg mig och min förvandling, blev oerhört intresserade och

    det skapade en lust hos dem-för träning.

    Men sen kom smärtan som aldrig släppte. Och som kom runt om i kroppen. Hela kroppen.

    Har min värk, smärta i både underdelen och överdelen av kroppen.

    Såväl armar, nacke, som bäcken, höft, fötter etc. Och alla symtom på det ..

    Men ja. Jag kan träna. Träna på mitt sätt. Ett sätt som passar min värkfyllda kropp.

    Lite träning är bättre än ingen träning.

    Och jämför dig bara med dig själv. Jag kan aldrig jämföra mig själv eller min träning med någon annan.

    För det är ganska självklart att en frisk människa kan träna på ett sätt, som inte jag kan ..

    Jag får anpassa min träning efter mitt dagliga mående och efter smärtan .. men jag gör det iaf,

    tränar på mitt eget sätt.

    Och min rehab distraherar mina tankar. Mina negativa tankar och min oro. Och just idag behövs det ..

     För imorgon är dagen D. Imorgon är det dags att besöka det stora sjukhuset. För vidare utredning.

    Jag kanske skriver mer om det sen, eventuellt.

    Var rädd om er*. Och ta vara på nuet. Glöm inte det ...

    Kramar från mig ...

   Vissa dagar har jag smärta i min hand och min arm. Andra dagar har jag ont i bäcken och i höften.

   Dagen efter det, är det ont i nacke, skuldra och axel.

   Det förflyttar sig runt i min kropp.

   Sen kommer stickningarna och domningarna & dem har jag mest i fötterna. Ibland i händerna.

   Domningana i fötterna kan komma närsomhelst, de kommer ibland när jag är ute på promenad.

   Då får jag ont, smärta i foten och det börjar sticka under foten-och foten domnar av. En del av foten.

   (Får mindre känsel i foten och den känns mer lealös).

   Jag kan även känna mig frusen och få feber-och dan efter kan det ha ändrat sig och då har jag kraftiga

   svettningar istället. Ett tag fick jag byta sängkläder varje morgon i flera veckor för jag hade svettats

   så pass mycket på natten.

   Och muskelryckningarna som kommer i tid och otid. Mest i armar och överkropp.

   Vissa dagar är bättre och jag kan ta promenader och göra min rehab/lätta träning.

   Vissa andra dagar är jag stel som Agda 80 år och har så ont.

   Och är mindre aktiv. Det går upp och det går ner. Olika. En dag är inte den andra lik.

   Vissa dagar kan jag göra en del hushållssysslor & pyssla-andra dagar går det inte. Pga smärtan.

   Vissa dagar är jag på relativt bra humör & positiv-andra dagar vill jag också få vara frisk ...

   Nej det är inte synd om mig. Men jag vill visa exakt hur det är.

   Precis så här är det-att leva med kronisk smärta ..

   Det är ingen dans på rosor. Det är tufft. Men det går, det går att fortsätta framåt.

   Det går att forma livet. Forma om livet. För livet blir annorlunda-mot innan.

   Livet blir annorlunda för dig, din partner, dina prioriteter förändras och eran vardag blir annorlunda,

   mot innan du blev sjuk. Man förändras helt enkelt. Skulle inte vilja säga att jag är en sämre version

   av mig själv nu, men annorlunda mot innan. Helt enkelt.

   Mina prioriteringar har förändrats ganska mycket också, prioriterar helt enkelt andra saker numera.

   Och jag värdesätter nog livet mer nu på sätt & vis och uppskattar verkligen dem små sakerna i livet*

   Det går. Det går att tänka positivt, många dagar. Inte alla dagar .. men ganska många.

   Att tänka positivt och försöka göra saker ändå (i den mån det går förstås ..) tror jag är jätteviktigt.

   Att fortsätta behålla glädjen i livet och göra saker som du tycker är roliga.

   T ex som träningen för mig. Innan jag vart sjuk var jag en riktig inbiten träningstjej och det var

   styrketräning och kondition som gällde. Rejäl, ganska "hård" träning. Tränade då ca 5 ggr/vecka.

   Sen vart jag sjuk och tränade ingenting ..  Inte så konstigt att jag saknade träningen och jag förlorade

   en stor del av glädjen i mitt liv  ..

   Jag kan absolut inte träna i den omfattningen & med den intensiteten jag gjorde innan,

   men jag kan träna lite. Hellre lite-lite träning än ingen träning!

   Min träning är självklart anpassad träning. Anpassad efter min kroniska smärta och värk.

 
   Det är inte alla som förstår detta. Men träning gör så mycket för sinnet, humöret och psyket ..

   Många tränar främst för de fysiska fördelarna, bli starkare, bli smalare, gå ner i vikt ...

   Men .. jag tränar främst för alla endorfiner, för att det är kul. Och de psykiska välbefinnandet!

   Välbefinnandet, glädjen, positiviteten och lycko-känslorna. Dem är magiska. Och gör under för hjärnan.

   Och för hela ditt mående. För allt hör ihop. Det fysiska, psykiska & emotionella-allt hör ihop. Allt är DU.

  Alltså. Jag har gjort min lätta rehab/träning nu i ca 7-8 veckor. 2 ggr/vecka och det har funkat ok ändå.

  Ibland mer ok och ibland mindre ok ..

  Tar också fler promenader, 1 kortare promenad nästan varje dag.

  Några gånger har jag fått mer ont. Men andra gånger har jag inte det. Bara mitt "vanliga" onda.

  Det kan ju också vara så att, när jag haft mer ont, att det är min "vanliga"ont + träningsvärk.

  Men jag vet ju inte. Man får prova sig fram, försiktigt.

  Jag varierar såklart mellan att träna olika muskelgrupper och både överdel och underdel.

  Men då jag har 3 nackdiskbråck i grunden och är svag i nacke/axlar/armar-så är jag mer försiktig

  med överdelen av kroppen. Och ja det är lätt, lätt träning, men ändå. Lycka. Sån lycka.

  Och ja den övriga smärtproblematiken i kroppen är fortfarande under utredning hos neurologmottagningen.

  Hoppas det till slut kommer ge mig svar, på smärtan och alla konstiga symtom.

  Diffusa och skumma symtom. Och stickningar och domningar.

  Men iaf. Jag kan inte riktigt förklara det.

  Men .. träning gör mig gladare, positivare, stärker mitt psyke, ger mig bättre självförtroende,

  starkare självkänsla och träning är så mycket JAG på nåt sätt. Ni som känner mig sen innan vet ju

  precis hur mycket träningen har betytt för mig! Och dem där Endorfinerna jag får, ah lyckokänslor.

  Oavsett vad som händer med mig. Så har jag hittat tillbaka till en liten del av min passion.

  Träningen. Lyckan. Ger. MIg. Aldrig. Älskade endorfiner. Träning gör mig lycklig.

  Hellre lite träning än ingen träning. Shit vad jag har saknat träningen!

  Nånting har hänt. Nånting har förändrats.
  För bara 3 månader sen hade jag svår ångest och mådde otroligt dåligt och livet kändes helt värdelöst.

  Jag vaknade och grät på morgonen. När jag vaknade-så mindes jag. Mindes hur jag mådde och ångesten

  bara vällde över mig som en stark våg. Och drog ner mig under ytan. Igen.

  Och idag. Idag så mår jag ändå bättre. Visst det är fortfarande en kamp-med ångest,

  och visst jag har mina kroniska smärtor.

  Men jag mår iaf bättre i sinnet. Känner att det finns en mening med livet, att även fast livet inte blev som jag

  tänkt-så är det nåt som kommer göra mig starkare. Och även fast motgångerna kommer att komma-

  så kommer jag att resa mig upp. Igen ... Känner mig mer harmonisk & mer hoppfull.

  Jag tror att en liten del av min krigarsjäl-har återvänt. Krigarprinsessan.

  Ja vägen är lång och knaglig, med flera branta, uppförsbackar-men jag har iaf börjat min vandring!

  Det är en början iaf. Sen vet jag inte, hur min resa blir eller vad som händer. Men det vet man ju aldrig.

  Och idag vart det lite träning. Ja just det träning. Ni som känner mig sen innan vet ju vad träningen,

  har betytt och betyder för mig. Det har tidigare varit en stor del av mitt liv.

  Visst väldigt lätt träning var det. Promenad 45 min och lite lätta träningsövningar.

  Men, Vilken lycka. Ändå. Vad jag saknat detta.

  Hoppas det kommer funka. För mig och min kropp. Jag slutar aldrig hoppas.

  Inne på 3:e veckan med lätt träning/rehab nu. Ger mig aldrig. Hoppas är det sista som lämnar ..

      # Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.

      # Att vara stark är inte att veta bäst eller att vara mest framgångsrik.

      # Att vara stark är inte detsamma som att höras mest.

      # Att vara stark är inte automatiskt samma sak som att ha störst muskler.

      # Att vara stark är att acceptera livets vilkor.

      # Att vara stark är att tänka om när livet inte blir som du tänkt.

      # Att vara stark är att uppleva motgångar i livet och trots det resa sig upp.

      # Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt.

      # Att vara stark är att kämpa trots motgångar och låta det bli en utmaning.

      # Att vara stark är att trots värk/smärtor/psykisk ohälsa/sjukdomar/hinder fortsätta kämpa varje dag.

    Flyttar till landet några dagar. Mysiga landstället utanför Norrtälje.

    Vi styr bilen dit imorgon, fredag och blir där några dagar. Där trivs jag verkligen som fisken i vattnet.

    Där är rofyllt, lugnt och nära vattnet!

    När man lever med värken/smärtan nära sig, är det verkligen mycket värt att åka bort några dagar.

    Hämta nya krafter och energi ;) och byta miljö några dagar.

    Jag spenderade mina barndomssomrar på det landstället och på segelbåt i Sthlms skärgård,

    så roslagen och skärgården ligger nära hjärtat. Och att vara nära vattnet. Det är livskvalite för mig  ;)

    Vad är livskvalite för dig?

    Kommer lite bilder här, tagna förra sommaren på landet :)

    Hoppas ni får en fin helg kära läsare och bloggvänner!

    Varning för tråkig hälsostatus. Måendet är fortfarande inte bra.Vaknar med smärta.

    Somnar med smärta. Och där emellan är den också där och bråkar med mig.

    Det varvar mellan nacke, axlar, arm, hand, rygg och ben.

    Så knapprar massa piller, använder flitigt värmedynan och smörjer med värmelinimentet flera ggr/dag.

     Och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag berättar bara hur det är.
     Det lättar att skriva om det. Lite som terapi. Fast utan terapeut ;)

     Endel dagar är sämre och andra lite bättre.
     Fast värken är där varje dag. Ska jag ändå försöka sysselsätta mig i den mån det går.

     Har börjat med lite REHAB och små fysiska aktiviteter.

     Korta promenader och avslappningsövningar för nacken varje dag. Promenerar iaf 3 km/dag.

     Känns så fjutigt att skriva det, 3 km .. men det är en början iaf. Alltid nåt.

     Jag har iaf inte blivit sämre av promenaderna. Så då fortsätter jag. Hoppas det fortsätter funka ok.

     Är jag still för mycket-så blir jag stelare-och blir jag stelare-så blir det ännu mer ont.

     Som en ond karusell. Så lite aktivitet är iaf bättre än ingen aktivitet!

     Det är svårt dem dagarna med mer smärta. Men jag ska ta mina korta promenader. Iaf. Därmed basta ;)