Idag har jag haft terapi. Varit på samtal hos P Ssk. Och jag hymlar inte med det, jag skriver gärna om det.

  Varför ska det hymlas om mental ohälsa när det inte hymlas om en bruten arm eller fysisk sjukdom.

  Generellt är ju människan så som släkte, att man gärna har fördomar om sånt man inte känner till.

  För det tror iaf jag, det är nog mycket okunskap och rädsla för det okända-som ligger bakom.

  Om kroppen går igenom jobbiga saker, smärta eller skador är det ingen som tycker

  det är konstigt att det måste behandlas, så varför ska det vara konstigt bara för att det rör tankar & känslor.

  Bara för att man inte kan "ta" på det, så betyder det inte att det inte finns ...

  Och det sätter sina spår att leva med fysisk smärta och leva i ovisshet, pga utredningar & annat.

  Jaja iaf. Det blev dubbel terapi idag. Först samtal på fm och rehabträning på em.

  Och mitt humör vart (igen) så mycket bättre efter träningen, gladare och starkare mentala känslor! 

   Det här är verkligen både rehab OCH terapi. För det är bra för både kropp och psyke.

   Mest den mentala biten faktiskt tycker jag.

   Visst det är "anpassad" träning pga min kropp, men jag är så tacksam att jag kan träna mina små pass ändå.

   Det är lycka i form av endorfiner och Må-bra-hormoner :)

   Och jag kan användå små hantlar. Bara det. Jag med alla mina diskbråck i nacken och min (numera)

   kroniska smärta. Jag tror detta kan vara en bra hjälp för mig, på vägen.

   Gör det för DIN skull! För att jag vill må bättre :)

    Alltså promenader i naturen och skogen är nåt utav det bästa som finns.

    Jag blir mycket lugnare, rofylld, positiv och glad av skogen. Skogen ger mig "ett lugn" som jag känner

    i hela kroppen. Verkligen.

    Jag kanske är en liten skogsmulle ändå :)

    Och jag kan gå i skogen, jag kan känna hur kroppen jobbar-och lungor och hjärta jobbar,

    jag kan äta en god måltid och äta mig mätt och jag kan leva.

    Tänka på det jag kan göra-istället för det jag inte kan göra ..

    Möjligheter-istället för hinder i vägen ...

    För under tiden jag går på promenad i skogen-så är det så många människor som har det sämre. Faktiskt.

    Några personer kämpar bokstavligen för sina liv på sjukhus, många svälter i Afrika och endel lever i misär.

    Så ..

    Och idag vart det även veckans sista rehabträning. Lätt träning av ben och mage.

    Magiskt. Otroligt. Roligt. Grymt och bara bäst! Älskar känslan jag får av träning.

    Och strax kommer 2 mysiga kissar till oss. Vi ska vara kattvakt i helgen. Så i helgen blir det kattmyys :)

    Livet går inte i repris-lev medans du kan och har chansen ...

   Jag ska vara ärlig. Igårkväll vände det.

   Ibland känns det bara som jag har ett mörkt moln hängandes över mig.

   Jag kan må hyfsat, sen helt plötsligt bara vänder det som att trycka på en strömbrytare.

   Avskyr när dem negativa känslorna och tankarna kommer över mig!

   Och jag orkar inte alltid "prata" om det heller, varken det fysiska eller psykiska.

   Men iaf .. imorse mådde jag bättre. Och bara det nöjer jag mig med.

   Och idag har jag gjort veckans första rehabträning och det kändes så bra! Verkligen bra.

   Att jag gjorde det och att jag vände mitt mående något sånär.

   Under och efter träningen kände jag en stor skillnad mentalt. Gladare, mer hoppfull och starkare.

   Alltså börja veckan med benböjen, el squatsen som dem flesta säger. Veckan kunde inte ha börjat bättre ;)

   Så ja, Jag är tacksam och glad att jag kan göra den lilla träning-jag kan göra.

   För dessa endorfiner och känslor träningen ger mig-dem är magiska. Finns ingen bättre känsla!

   Dem kommer att hjälpa mig. Det är bara att ta på sig boxningshandskarna och fightas!

   Ingenting varar för evigt. Inte ens dåligt mående. Glöm inte det :) Fortsätt kämpa.

   Jag verkligen älskar den nytränade känslan. Jag känner bokstavligen hur alla "må-bra-hormoner"

   släpps lös i kroppen och en stark känsla av glädje och lugn sprider sig i kroppen.

   Men lika mycket som jag älskar träningen, lika mycket måste jag tänka på HUR jag tränar och VAD jag tränar.

   Och hur Hårt jag tränar.

   För tränar jag bara liite för "hårt", då passerar jag den magiska gränsan.

   Gränsen som ger ännu mer värk/smärta. Och det är en konst och inte lätt. Att "träna" "lagom mycket" ..

   Men ett måste-för jag tjänar absolut ingenting på att träna för mycket. Tvärtom, det gör mig sämre ..

   Men ja iaf. Jag är ändå sååå Glad att jag kan träna det jag kan. Verkligen. Min rehabträning.

   För det gör mig gott både kroppsligt och mentalt. Mest mentalt faktiskt.

   För leva med kronisk smärta är tufft.

   Riktigt tufft, men kan min rehabträning hjälpa mig psykiskt-så är det ett stort plus.

   För precis det gör träningen, hjälper mig psykiskt!

   Och, jag tycker ändå det går ok faktiskt. Såklart, upp och ner. Men ändå Ok :)

   Och jag har gjort liite framsteg. Jag kan nu göra vissa övningar med en lätt vikt på mig.

   Visst väldigt lätt vikt. Men ändå. Glädje. Hoppet är det sista som lämnar .. :)

   När jag fick alla mina problem och smärtor trodde jag faktiskt att det var kört, helt kört ..

   att jag tränat (med vikter) för sista gången. På riktigt, så trodde jag det.

   Så att jag bara kan träna på detta sättet. Göra min lätta rehabträning varje vecka. Det är lycka ..

   Så .. Ge Aldrig Upp ....

   Så länge jag andas, ska jag kämpa ...

  Min morgon började inte på bästa sättet. Vaknade med rejäl huvudvärk och hade en "dålig","sjuk" 

  känsla i kroppen. Kan inte riktigt förklara, mer än att jag kände mig allmänt dålig-

  som en "påverkan" på  hela kroppen.

  Och en känsla av "dvala" eller "dimma" i huvudet. Ja ungefär som hjärndimma.

  Fast jag var vaken och uppe på fötterna så gick jag som i en dimma. Och hade svårt att tänka.

  Konstig känsla. Fler som lever med kronisk smärta, som känner igen det?

  Sen har dagen bestått av samtal med min P ssk på Hc. Lite teckning/målning och även gjort min

  rehabträning. Och kände definitivt en ändring av humöret och känslolivet efter "träningen".

  Gladare. Helt enkelt :)

  Senare i veckan ska jag faktiskt till frissan. Åh längtar ;) Det är guld värt för mig, egentid hos frissan.

  Haha. Denna målning ;) Kan nån gissa vad hon har i munnen? :)

    Terapi stod på schemat idag. Men inte den vanliga terapin i form av kbt-samtal med ssk.

    Min terapi idag är min rehab/träning och mitt kreativa, tecknandet.

    Idag bestod min "terapi" av promenad 4,5 km och rehabträning i 15 min.

    Och min rehabträning var idag träning av ben o rumpa. Mest ben.

    Och jag tränar såklart försiktigt pga min kroniska smärta.

    Men alltså. Tror kanske inte alla förstår vad som händer i mig, hur mycket träningen hjälper mig

    psykiskt. När jag tränar får jag riktiga "fighter-känslor" i kroppen. En känsla av oövervinnlighet ..

    Och jag skulle vilja säga så här: visst träning är bra för våra kroppar, men det träning gör för våra psyken

    är den största vinsten med träning ..

    Endorfinerna vi har i våra kroppar som släpps lös vid träning, ger ett lyckorus i kroppen och en stark känsla

    av välbehag i hela kroppen. Iaf för mig.

    Min "träning" nu. Och min träning förut, innan jag blev sjuk. Skiljer sig oerhört ..

    Jag kan inte ens jämföra dem två. För innan jag blev sjuk med min kroniska smärta tränade jag hårt,

    intensivt och ofta. Jag var Annie, helt enkelt. Träningstjejen som älskade träning, älskade att

    inspirera andra om träning och fick andra människor att börja intressera sig för träning.

    Människor i min omgivning som såg mig och min förvandling, blev oerhört intresserade och

    det skapade en lust hos dem-för träning.

    Men sen kom smärtan som aldrig släppte. Och som kom runt om i kroppen. Hela kroppen.

    Har min värk, smärta i både underdelen och överdelen av kroppen.

    Såväl armar, nacke, som bäcken, höft, fötter etc. Och alla symtom på det ..

    Men ja. Jag kan träna. Träna på mitt sätt. Ett sätt som passar min värkfyllda kropp.

    Lite träning är bättre än ingen träning.

    Och jämför dig bara med dig själv. Jag kan aldrig jämföra mig själv eller min träning med någon annan.

    För det är ganska självklart att en frisk människa kan träna på ett sätt, som inte jag kan ..

    Jag får anpassa min träning efter mitt dagliga mående och efter smärtan .. men jag gör det iaf,

    tränar på mitt eget sätt.

    Och min rehab distraherar mina tankar. Mina negativa tankar och min oro. Och just idag behövs det ..

     För imorgon är dagen D. Imorgon är det dags att besöka det stora sjukhuset. För vidare utredning.

    Jag kanske skriver mer om det sen, eventuellt.

    Var rädd om er*. Och ta vara på nuet. Glöm inte det ...

    Kramar från mig ...

   "Den som inte tar sig tid för sin egen hälsa-kommer förr eller senare få ta sig tid för sjukdom."

   Den texten kan man se på citat lite då och då. Att den personen som inte tränar eller motionerar-

   kommer att bli sjuk, men håller du igång och tränar-så blir du inte sjuk.

   Javisst-det kanske inte riktigt är så svart och vitt de menar-men det är ju ändå det budskapet som dessa
   citat skickar ut .. Att bara du tränar-så förblir du frisk.

   Nej det stämmer ju verkligen inte. Jag är ett levande bevis på det. Skulle man kunna säga.

   Jag har tränat mycket tidigare. Mycket styrketräning, konditionsträning och pws ..

   ... Och jag lever nu med kronisk smärta och kan inte träna i samma omfattning-som tidigare.

   Så smärta och sjukdomar kan komma ändå. Och kan ofta bero på gener och ärftlighet & kan komma oavsett

   om du tränar eller inte tränar!

   Visst träning är bra och hälsosamt. Men det är inte svaret på att undvika sjukdomar. Så enkelt är inte livet.

   Visst vissa sjukdomstillstånd kan förbättras men långt ifrån alla ..

   Och vid smärtsjukdomar behövs viss försiktighet iaktas, när det gäller träning.

   Och vissa personer med sjukdomar/smärta kan träna lite och vissa kan inte.

   Och i vissa fall kan träning göra smärtproblematik/sjukdom sämre. Faktiskt.

   Det är så oerhört individuellt-som de mesta i livet. Så döm inte, innan du vet!

   Den som lever med smärtan känner sin kropp allra bäst själv. Faktiskt, så är det :)

   Vissa dagar har jag smärta i min hand och min arm. Andra dagar har jag ont i bäcken och i höften.

   Dagen efter det, är det ont i nacke, skuldra och axel.

   Det förflyttar sig runt i min kropp.

   Sen kommer stickningarna och domningarna & dem har jag mest i fötterna. Ibland i händerna.

   Domningana i fötterna kan komma närsomhelst, de kommer ibland när jag är ute på promenad.

   Då får jag ont, smärta i foten och det börjar sticka under foten-och foten domnar av. En del av foten.

   (Får mindre känsel i foten och den känns mer lealös).

   Jag kan även känna mig frusen och få feber-och dan efter kan det ha ändrat sig och då har jag kraftiga

   svettningar istället. Ett tag fick jag byta sängkläder varje morgon i flera veckor för jag hade svettats

   så pass mycket på natten.

   Och muskelryckningarna som kommer i tid och otid. Mest i armar och överkropp.

   Vissa dagar är bättre och jag kan ta promenader och göra min rehab/lätta träning.

   Vissa andra dagar är jag stel som Agda 80 år och har så ont.

   Och är mindre aktiv. Det går upp och det går ner. Olika. En dag är inte den andra lik.

   Vissa dagar kan jag göra en del hushållssysslor & pyssla-andra dagar går det inte. Pga smärtan.

   Vissa dagar är jag på relativt bra humör & positiv-andra dagar vill jag också få vara frisk ...

   Nej det är inte synd om mig. Men jag vill visa exakt hur det är.

   Precis så här är det-att leva med kronisk smärta ..

   Det är ingen dans på rosor. Det är tufft. Men det går, det går att fortsätta framåt.

   Det går att forma livet. Forma om livet. För livet blir annorlunda-mot innan.

   Livet blir annorlunda för dig, din partner, dina prioriteter förändras och eran vardag blir annorlunda,

   mot innan du blev sjuk. Man förändras helt enkelt. Skulle inte vilja säga att jag är en sämre version

   av mig själv nu, men annorlunda mot innan. Helt enkelt.

   Mina prioriteringar har förändrats ganska mycket också, prioriterar helt enkelt andra saker numera.

   Och jag värdesätter nog livet mer nu på sätt & vis och uppskattar verkligen dem små sakerna i livet*

   Det går. Det går att tänka positivt, många dagar. Inte alla dagar .. men ganska många.

   Att tänka positivt och försöka göra saker ändå (i den mån det går förstås ..) tror jag är jätteviktigt.

   Att fortsätta behålla glädjen i livet och göra saker som du tycker är roliga.

   T ex som träningen för mig. Innan jag vart sjuk var jag en riktig inbiten träningstjej och det var

   styrketräning och kondition som gällde. Rejäl, ganska "hård" träning. Tränade då ca 5 ggr/vecka.

   Sen vart jag sjuk och tränade ingenting ..  Inte så konstigt att jag saknade träningen och jag förlorade

   en stor del av glädjen i mitt liv  ..

   Jag kan absolut inte träna i den omfattningen & med den intensiteten jag gjorde innan,

   men jag kan träna lite. Hellre lite-lite träning än ingen träning!

   Min träning är självklart anpassad träning. Anpassad efter min kroniska smärta och värk.

 
   Det är inte alla som förstår detta. Men träning gör så mycket för sinnet, humöret och psyket ..

   Många tränar främst för de fysiska fördelarna, bli starkare, bli smalare, gå ner i vikt ...

   Men .. jag tränar främst för alla endorfiner, för att det är kul. Och de psykiska välbefinnandet!

   Välbefinnandet, glädjen, positiviteten och lycko-känslorna. Dem är magiska. Och gör under för hjärnan.

   Och för hela ditt mående. För allt hör ihop. Det fysiska, psykiska & emotionella-allt hör ihop. Allt är DU.