Har så mycket tankar i mitt huvud om vad jag ska skriva. Men sen när jag väl ska skriva, så kommer jag

  inte på något. Det är helt enkelt för mycket i huvudet, just nu. Så känns det.

  Allt snurrar bara runt. Med fysisk kronisk smärta, ångest, utredning, sjukhus, läkare, fysioterapeut.

  Oro inför framtiden och allt som är ovisst i mitt liv just nu.

  Och för mig som är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna, är det ganska kämpigt.

  Vet exakt inget om min framtid, så känns det.

  Det är svårt att tänka riktigt logiskt och rationellt. Iaf just nu.

  Men det kan ju bli så vid ångest och psykisk ohälsa-att det blir för mycket i huvudet och hjärnan ..

  så rationellt tänkande blir ofta mycket svårare. Det blir liksom grötigt i hjärnan. Helt enkelt.

  Har mått sämre och har väldigt mycket tankar i skallen. Vakna med ångest på morgonen är inte kul och

  det önskar jag ingen annan människa.

  Väljer att skriva om det här, för jag tycker det är så enormt viktigt att synliggöra psykisk ohälsa & ångest.

  Det är så vanligt numera och vi är många som drabbas. Även fast vi är endel som pratar/skriver om det,

  så är det inte tillräckligt. För tyvärr finns fortfarande fördomar även fast det är 2016 ..

  Det är inget tecken på svaghet och vem som helst kan drabbas! Precis, vem som helst.

  Du, din granne, din partner eller någon annan i din närhet.

  Varför är det så konstigt egentligen? Det är inte konstigt. Om man kan bli sjuk i kroppen,

  varför ska det då inte vara möjligt att bli sjuk i själen?

  Har du inte varit drabbad själv, så tror jag att du känner 1 eller flera personer som har varit/är drabbad.

  När jag mår sämre, så flyr jag in i kreativiteten på nåt sätt. Min vilja och inspiration för att tecka och måla

  väcks till liv igen. Alltid nåt :)

  Har börjat pyssla i min målarbok för vuxna. Nån dag kanske jag tar fram skissblocket och börjar teckna,

  på allvar igen. Låta fanatsin flöda över sketchblocket :)

   I svenska akademins ordlista benäms "acceptera" med bla ord som godta.

   Kollar jag upp "acceptera" på synonymer, finner jag meningar som "säga ja till" och "finna sig i".

   Så ja det här med acceptans. Nej jag kan faktiskt inte acceptera, inte nu, inte än.

   Jag godtar inte att ha ont varje dag. Jag godtar inte att vara funktionsnedsatt i min vardag.

   Jag finner mig inte i att vara så extremt begränsad. Jag kan inte "säga JA till" min nuvarande livssituation.

   När jag hör ordet "acceptans" .. är det då jag ska "acceptera" att mitt liv halvt är över?

   För precis så känns det för mig .. att jag ska finna mig i att mitt liv är över. Förändrat för alltid?

   Mitt liv är helt annorlunda mot innan jag blev sjuk. Från väldigt aktiv-väldigt begränsad.

   Skulle kunna rabla upp hur mycket som helst som jag inte kan göra, men det gör jag inte.

   Orkar inte, det blir för långt inlägg då.

   Att jag ska bara "acceptera" mitt nuvarande tillstånd, precis som att "nu är det så här".

   Nej. Nej. Tyvärr jag kan inte det, iaf inte nu.

   Om jag bara accepterar det här känns det som ett svek mot mig själv. Att jag sviker mig själv och ger upp.

   För mig känns acceptans som att jag helt accepterar mitt hälsotillstånd och inte förväntar sig att nåt

   ska ändras. Så känns acceptans för mig!

 
   Och visst. Jag vet att jag har ont och lever med smärta. Jag vet att jag har nån sjukdom, även fast jag inte 

   fått någon "diagnos". Men jag kan inte "acceptera" ändå. Inte nu. Kanske sen.

   Och jag skulle antagligen ha lättare att "acceptera" om jag hade en diagnos.

   För då skulle jag iaf veta vad det var och hur jag ska förhålla mig till det. Det är stor skillnad.

   Stor skillnad på att ha en diagnos och inte ha en diagnos, det anser iaf jag.

   Det kan självklart vara olika. Men så här känns acceptans för just MIG.

   Och jag kan inte acceptera. Inte än. Det känns som att jag är värd mer än detta. faktiskt.

   Inte för att låta kaxig, men faktiskt .. jag är värd mer.

   Hur känner just du? Hur tolkar du ordet acceptans?

   Och om du lever med smärta, har du accepterat? hur gjorde du det? dela gärna med dig!

   Hej kära läsare och bloggvänner!

   Vi har haft besök i helgen av mina föräldrar, roligt och trevligt. Men är rätt trött nu och sliten.

   Så det blir bara några rader och resten bilder. Bilderna får tala istället ;)

   Hur har din helg varit?

   "Den som inte tar sig tid för sin egen hälsa-kommer förr eller senare få ta sig tid för sjukdom."

   Den texten kan man se på citat lite då och då. Att den personen som inte tränar eller motionerar-

   kommer att bli sjuk, men håller du igång och tränar-så blir du inte sjuk.

   Javisst-det kanske inte riktigt är så svart och vitt de menar-men det är ju ändå det budskapet som dessa
   citat skickar ut .. Att bara du tränar-så förblir du frisk.

   Nej det stämmer ju verkligen inte. Jag är ett levande bevis på det. Skulle man kunna säga.

   Jag har tränat mycket tidigare. Mycket styrketräning, konditionsträning och pws ..

   ... Och jag lever nu med kronisk smärta och kan inte träna i samma omfattning-som tidigare.

   Så smärta och sjukdomar kan komma ändå. Och kan ofta bero på gener och ärftlighet & kan komma oavsett

   om du tränar eller inte tränar!

   Visst träning är bra och hälsosamt. Men det är inte svaret på att undvika sjukdomar. Så enkelt är inte livet.

   Visst vissa sjukdomstillstånd kan förbättras men långt ifrån alla ..

   Och vid smärtsjukdomar behövs viss försiktighet iaktas, när det gäller träning.

   Och vissa personer med sjukdomar/smärta kan träna lite och vissa kan inte.

   Och i vissa fall kan träning göra smärtproblematik/sjukdom sämre. Faktiskt.

   Det är så oerhört individuellt-som de mesta i livet. Så döm inte, innan du vet!

   Den som lever med smärtan känner sin kropp allra bäst själv. Faktiskt, så är det :)

   Alltså det är så svårt och jobbigt med ångesten till och från, även om jag nu mår bättre.

   Men jag mår ändå långt från bra. Och det märkte jag imorse.

   Får sån ångest av vissa saker. Ångest är starkt, orationellt, kämpigt, 

   förlamande och är som en tegelsten över bröstet.

   En tung tegelsten dessutom. Som kan vara svår att få bort själv.

   Imorse var en tung morgon. Ångest, fysisk smärta och pms är ingen rolig kombo.

   Jag kommer ändå igen, det gör jag. Det ska bli bättre och det blir nog det också. Tids nog.

   Ger mig iaf inte. Punkt. Slut.

   Nu till nåt helt annat ...

   Har länge tänkt att jag ska köpa nya promenad/träningsskor och idag fick jag äntligen det gjort.

   Sambon skulle också till Intersport, så då åkte vi och shoppade tillsammans.

   Mina förra träningsskor köpte jag också på Intersport och de har jag varit så nöjd med,

   och jag gillar Intersport-så det fick bli den affären igen. Och bra service där, det är ett plus :)

   Jag lägger ner lite mer pengar på mina skor, tycker dels dem skorna är bättre och så använder jag

   mina så pass ofta-så då är det bra med kvalite.

   Och jag har ju även värk och domningar i fötterna, så då är det bra att vara snäll mot fötterna.

   Mina nya skor att ta promenader med :)

   Fortsätter skriva om detta med ångest och psykisk ohälsa. Denna gång handlar mina åsikter, tankar om

   antideppresiva mediciner.

   Detta med antideppresiva mediciner ...

 
   Psykisk ohälsa, depression är en sjukdom. Och vid många olika sjukdomar, såväl fysiska som psykiska-

   behövs mediciner som behandling och för att må bättre.

   Vid benfraktur är det ingen som ifrågasätter att den sjuke behöver smärtlindring, vid diabetes är det

   ingen som ifrågasätter att den drabbade behöver insulin och vid halsfluss är det ingen som ifrågasätter

   insättandet av penicillin ...

   Så varför denna hysch-pysch vid depression när det gäller antideppresiva? 

   Depression är en sjukdom. SJUKDOM. Och vid sjukdom behövs ofta mediciner!

   Det är 2016 nu, inte 1916. Visst det är bättre nu, men det råder fortfarande alldeles för mycket

   fördomar kring psykisk ohälsa, depression och ångest.

   Vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa och nej det har inget med svaghet att göra!

   Och många ggr kan antideppresiva vara ett hjälpmedel som är nödvändigt,

   för att bryta av den värsta ångesten.

   Bryta av dem värsta topparna och göra vardagen något så när dräglig för den drabbade.

   För man blir inte av med ångesten, man blir av med en del av toppen-så att säga.

   Personligen så har antideppresiva hjälpt mig. Verkligen hjälpt mig, att få ett drägligare liv.

   Ett liv där jag ändå kan vara glad i stunder, orkar gå upp ur sängen på morgonen och fått

   tillbaka livslusten. Lusten att leva och förmågan att tänka positivt.

   Sen har man mycket "att jobba på" själv också, antideppresiva är bara en liten del. Men ack så viktig.

   Kan jag bara få 1 person att börja fundera eller kanske tom tänka om, när det gäller detta-

   så är jag nöjd. Bara nå ut en liten del och skapa en tanke hos 1 människa-då är det värt det.

   Därför är det så viktigt att skriva om psykisk ohälsa.

   Jag tror mycket fördomar kan bero på okunskap och rädsla. Det man inte "sett" på nära håll själv-

   har man nog som regel svårare att förstå & tro på.

   Men tro mig-det är inget du vill drabbas av. Var glad om du slipper den sjukdomen.

    Bild: Google bilder

   Jag har aldrig tidigare fått någon elektrisk stöt. Men igår morse fick jag det. Många elektriska stötar.

   Nej det var inte pga någon hushållsapparat eller åskan.

   Det var undersökning på Neuromottagningen. Undersökning för att mäta nerver och dess impulser

   i min kropp. Så kallad "Neurografi". Går ut på att elektroder sätt ut på olika ställen på kroppen, på

   musklerna för att mäta nervernas hastighet och impulser.

   Ganska smärtsamt. Vet inte hur många stötar jag fick. Men sambon var med med mig och han sa att

   det var nog ungefär som 150 elekriska stötar. Kändes nästan som 300 volt i kroppen.

   SSk som utförde undersökningen tyckte att jag var "tålig". Många patienter brukar tydligen

   både skrika och svära under behandlingen. Tja så lite av en kämpe, kanske jag är trots allt.

 
   Jag var helt slut efter undersökningen. Så trött, matt och halvt väck.

   Tur sambon var med, så jag slapp köra. Jag hade inte varit i tillstånd för att köra då, det kan jag säga ;)

   Gårdagskvällen var bättre. Vi var ute och åt på resturang. Och jag åt världens godaste pizza.

   Annars äter jag sällan pizza pga min krångliga mage. Men denna var super god!

   Vart en trevlig kväll och ett bra avslut på en dag-som började mindre bra.Trevligt,mysigt, prat med vänner

   på en underbar resturang. Och jag var nykter ( vad annars ;) och körde oss hem.

   Hur var din fredag, kära läsare?

   Jag har mått lite sämre idag. Ja det onda i kroppen är här. Men nu menar jag det andra. Det psykiska.

   Varit mer ångestfylld med allt vad det innebär. Men jag vet nog också orsaken till ångesten ..

 
   En aning turbulens i privatlivet och undersökning som väntar imorgon bitti, på sjukhuset och tid

   inbokad på Akademiska för magen. Och missförstå mig inte-det är jätte bra, att jag blir kollad, undersökt

   och tagen på allvar.

   Men allt detta med både det fysiska, psykiska har satt sina spår. Måendet.

   Det skapar oro och en känsla av att inte ha kontroll över situationen.

   Och ångest är vanligt vid fysisk smärta/kronisk sjukdom. Väldigt vanligt och inte alls konstigt,

   med tanke på allt man går igenom.

   Men jag försöker att andas lugnt, intala mig att det kommer gå bra, och göra sånt som jag mår bra av.

   Idag har jag iaf gjort min rehab/lätta träning och plockat hallon.

   Hur mår du kära läsare?