När man lever med smärta, kronisk smärta-får man då och då "höra" vissa saker.

   Som t ex att försöka tänka mindre på symtomen. Och självklart förstår jag att dem menar väl,

   men har man inte levt med (eller lever med smärta) så vet man faktiskt Inte hur det är.

   Det är iaf min åsikt. Hur det verkligen är att leva med smärta-och symtom varje dag ..

   Jag kan aldrig "ta ledigt" från mina smärtor eller bara be alla symtom hålla sig borta i 2 dagar-

   för det skulle vara såå skönt att bara slippa dem i 2 dagar.

   Jag lever med dem i mitt liv, varje dag oavsett.

   Och när man lever så nära smärtor och symtom är det ju verkligen inte konstigt om man reflekterar över

   dem och undrar "varför" dem dyker upp. Vad är förklaringen? Vilken sjukdom eller diagnos har jag?

    Och när "symtomen" syns på kroppen, ja då är det faktiskt svårt att inte lägga märke till dem.

    Tror nog alla skulle göra det. Faktiskt. Jag får bla hudpåverkan, som märken, nästan "rivsår" på huden

    till och från. Främst på underben och underarmar. Nån som känner igen det?

    Och skulle jag ha fått en diagnos nu, då skulle jag nog tänka mindre på "symtomen".

    För det är absolut skilland på att ha fått en diagnos eller inte fått en diagnos.

    Ja jag tänker iaf fortsätta kämpa för att försöka få en diagnos. Få ""svar".

    Och nej, det förändrar inte smärtorna kanske. Men JAG får då svar och kanske ett större lugn i mig själv.

    Och bara det är ju positivt. Såklart man vill ha svar och veta vad det är. En diagnos.

    Ska det vara så himla svårt, känns som man måste vara en oxe och stånga sig fram inom vården.

  Har egentligen inte så mycket att skriva om idag, men tänkte ändå lämna några rader åt er.

  Denna tisdag har varit lite tuffare. Mycket värk i kroppen & många symtom både här och där.

  Ångest runt hörnet. Även många telefonsamtal till diverse myndigheter. Så är ganska slut ikväll.

  Hur har din dag varit, kära läsare?

  Bjuder på ett av mina senaste alster. Gjorde denna igårkväll :)

  Känns som jag börjat utveckla mina kunskaper lite mer.

  Idag vart det äntligen rehabträning. Var nu nästan 1 vecka sen och då har jag nästan abstinens ..

  Haha. Så mycket gillar jag träningen.

  Har varit förkyld och lite hängig. Snorig, hosta till och från, huvudvärk och lite hängig.

  Och det gäller att tänka smart vid träning och infektioner ..

  Att inte träna vid förkylning, halsont och absolut aldrig med feber i kroppen. Det kan vara farligt.

  Jag har haft lindrigare variant av förkylning. Ingen feber.

  Men ändå. Skulle aldrig träna med förkylning. Det vinner man ingenting på.

  Det gäller att ta hand om & vara snäll mot sin kropp. Och det är inte snällt mot kroppen,

  att träna med förkylning eller virusinfektion.

  Ja, iaf. Äntligen. Var det dags för min lilla träning.

  Träning. Lycka. Glädje. Endorfiner och MÅ-bra-känslor som går som i en centrifug i kroppen.

  Och kom ihåg. Utgå alltid från dig själv om du tränar. Jämför dig aldrig med nångon annan eller någon

  annans träning. Det skulle vara rent katastrofalt för mig om jag tänkte så, för jag lever med kronisk

  smärta och måste alltid tänka på det & anpassa min "träning" efter det. Och efter mitt dagliga mående.

  Och jag ska vara ärlig .. jag har trillat dit jag med flera ggr, att jag fått dem tankarna ..

  "Så mycket kan inte jag träna" eller "jag vill träna mer än vad jag kan, eller vad som är möjligt" ..

  Och då kommer ofta mer negativa tankar direkt.

  Men .. jag är iaf lite bättre på att inte låta dem tankarna komma så ofta numera.

  Dem kom oftare förr, även om dem fortfarande kan ploppa upp.

  Så jag försöker numera, tänka på mer på det jag kan göra istället för det jag inte kan göra ..

  För jag vill komma framåt och inte leva i det som varit.

  Det finns bara 1 alternativ ... KÄMPA!

  Idag har jag haft terapi. Varit på samtal hos P Ssk. Och jag hymlar inte med det, jag skriver gärna om det.

  Varför ska det hymlas om mental ohälsa när det inte hymlas om en bruten arm eller fysisk sjukdom.

  Generellt är ju människan så som släkte, att man gärna har fördomar om sånt man inte känner till.

  För det tror iaf jag, det är nog mycket okunskap och rädsla för det okända-som ligger bakom.

  Om kroppen går igenom jobbiga saker, smärta eller skador är det ingen som tycker

  det är konstigt att det måste behandlas, så varför ska det vara konstigt bara för att det rör tankar & känslor.

  Bara för att man inte kan "ta" på det, så betyder det inte att det inte finns ...

  Och det sätter sina spår att leva med fysisk smärta och leva i ovisshet, pga utredningar & annat.

  Jaja iaf. Det blev dubbel terapi idag. Först samtal på fm och rehabträning på em.

  Och mitt humör vart (igen) så mycket bättre efter träningen, gladare och starkare mentala känslor! 

   Det här är verkligen både rehab OCH terapi. För det är bra för både kropp och psyke.

   Mest den mentala biten faktiskt tycker jag.

   Visst det är "anpassad" träning pga min kropp, men jag är så tacksam att jag kan träna mina små pass ändå.

   Det är lycka i form av endorfiner och Må-bra-hormoner :)

   Och jag kan användå små hantlar. Bara det. Jag med alla mina diskbråck i nacken och min (numera)

   kroniska smärta. Jag tror detta kan vara en bra hjälp för mig, på vägen.

   Gör det för DIN skull! För att jag vill må bättre :)

    Alltså promenader i naturen och skogen är nåt utav det bästa som finns.

    Jag blir mycket lugnare, rofylld, positiv och glad av skogen. Skogen ger mig "ett lugn" som jag känner

    i hela kroppen. Verkligen.

    Jag kanske är en liten skogsmulle ändå :)

    Och jag kan gå i skogen, jag kan känna hur kroppen jobbar-och lungor och hjärta jobbar,

    jag kan äta en god måltid och äta mig mätt och jag kan leva.

    Tänka på det jag kan göra-istället för det jag inte kan göra ..

    Möjligheter-istället för hinder i vägen ...

    För under tiden jag går på promenad i skogen-så är det så många människor som har det sämre. Faktiskt.

    Några personer kämpar bokstavligen för sina liv på sjukhus, många svälter i Afrika och endel lever i misär.

    Så ..

    Och idag vart det även veckans sista rehabträning. Lätt träning av ben och mage.

    Magiskt. Otroligt. Roligt. Grymt och bara bäst! Älskar känslan jag får av träning.

    Och strax kommer 2 mysiga kissar till oss. Vi ska vara kattvakt i helgen. Så i helgen blir det kattmyys :)

    Livet går inte i repris-lev medans du kan och har chansen ...

   Jag ska vara ärlig. Igårkväll vände det.

   Ibland känns det bara som jag har ett mörkt moln hängandes över mig.

   Jag kan må hyfsat, sen helt plötsligt bara vänder det som att trycka på en strömbrytare.

   Avskyr när dem negativa känslorna och tankarna kommer över mig!

   Och jag orkar inte alltid "prata" om det heller, varken det fysiska eller psykiska.

   Men iaf .. imorse mådde jag bättre. Och bara det nöjer jag mig med.

   Och idag har jag gjort veckans första rehabträning och det kändes så bra! Verkligen bra.

   Att jag gjorde det och att jag vände mitt mående något sånär.

   Under och efter träningen kände jag en stor skillnad mentalt. Gladare, mer hoppfull och starkare.

   Alltså börja veckan med benböjen, el squatsen som dem flesta säger. Veckan kunde inte ha börjat bättre ;)

   Så ja, Jag är tacksam och glad att jag kan göra den lilla träning-jag kan göra.

   För dessa endorfiner och känslor träningen ger mig-dem är magiska. Finns ingen bättre känsla!

   Dem kommer att hjälpa mig. Det är bara att ta på sig boxningshandskarna och fightas!

   Ingenting varar för evigt. Inte ens dåligt mående. Glöm inte det :) Fortsätt kämpa.

   Jag verkligen älskar den nytränade känslan. Jag känner bokstavligen hur alla "må-bra-hormoner"

   släpps lös i kroppen och en stark känsla av glädje och lugn sprider sig i kroppen.

   Men lika mycket som jag älskar träningen, lika mycket måste jag tänka på HUR jag tränar och VAD jag tränar.

   Och hur Hårt jag tränar.

   För tränar jag bara liite för "hårt", då passerar jag den magiska gränsan.

   Gränsen som ger ännu mer värk/smärta. Och det är en konst och inte lätt. Att "träna" "lagom mycket" ..

   Men ett måste-för jag tjänar absolut ingenting på att träna för mycket. Tvärtom, det gör mig sämre ..

   Men ja iaf. Jag är ändå sååå Glad att jag kan träna det jag kan. Verkligen. Min rehabträning.

   För det gör mig gott både kroppsligt och mentalt. Mest mentalt faktiskt.

   För leva med kronisk smärta är tufft.

   Riktigt tufft, men kan min rehabträning hjälpa mig psykiskt-så är det ett stort plus.

   För precis det gör träningen, hjälper mig psykiskt!

   Och, jag tycker ändå det går ok faktiskt. Såklart, upp och ner. Men ändå Ok :)

   Och jag har gjort liite framsteg. Jag kan nu göra vissa övningar med en lätt vikt på mig.

   Visst väldigt lätt vikt. Men ändå. Glädje. Hoppet är det sista som lämnar .. :)

   När jag fick alla mina problem och smärtor trodde jag faktiskt att det var kört, helt kört ..

   att jag tränat (med vikter) för sista gången. På riktigt, så trodde jag det.

   Så att jag bara kan träna på detta sättet. Göra min lätta rehabträning varje vecka. Det är lycka ..

   Så .. Ge Aldrig Upp ....

   Så länge jag andas, ska jag kämpa ...

   Endel av er läsare känner till hur min smärtresa började, men ni är nog ändå ganska som inte

   känner till hur allting började. Det började iaf för ca 4 år sen, med smärta i skuldra, axel och arm.

   Och några månader efteråt kom en BlixtSmärta i nacken! Och den var hemsk. Riktigt hemsk ..

   Det kom en morgon. Akut SMÄRTA i nacken. Och nu pratar vi nackspärr gånger 100 ungefär.

   Det var tur jag inte visste då, vad som skulle hända. Och det var tur jag inte visste då att det var

   början på flera år av smärta.

   Sen började fajten. Fajten med kroppen och fajten för att få en MR. Magnetröntgen.

   Magnetröntgen är ENDA sättet att se kotor, diskar och dylikt för att hitta ev sjukdomar.

   Och jag fick stå på mig för att få en MR. Verkligen .. för jag trodde inte att det var muskulärt el liknande.

   Jag hade helt enkelt för ont. Alldeles för ont!

   ( Kan tillägga att jag går till annan läkare nu ;)

   Ja och till slut fick jag min Mr, efter 2-3 månader. Åkte ner till Uppsala en morgon för att göra den.

   Sen fick man vänta ett tag. Och sen typ 3 dagar innan julafton, fick jag min mindre roliga julklapp ..

  " Diskbråck på flera nivåer i halsryggen". Alltså 3 diskbråck i nacken. C3-C6. Så diskbråck i halva nacken.

    Mer eller mindre, då vi har 7 kotor i nacken.

   Poängen är .. Har ni besvär, ont, smärta, mår dåligt eller vad det än gäller .. Stå på er!

   Stå på er och Stå på er .. Tyvärr så behövs ofta det i dagens vård. Tragiskt men sant.

   Och går du till läkare som inte tar dig på allvar eller som inte ger dig den hjälp du behöver,

   Gå till annan läkare, som patient och vårdsökande har man ändå rättigheter.

   Det är våra kroppar och våra liv och faktiskt så känner man sin egen kropp bäst ..