Det är precis lika viktigt att tänka på HUR man beter sig på nätet, vad gäller bloggar, kommentarer,

     sociala medier-jämfört med hur man beter sig IRL. Alltså i verkliga livet.

     Det är definitivt inte ok att bete sig dåligt eller komma med negativitet eller hat bara för att du

     sitter bakom en datorskärm. Det är däremot väldigt fegt och säger ganska mycket om dig som person ..

     Och glöm inte att varje dator har ett IP-nummer och kan man något så när om datorer och nätverk,

     så kan man spåra IP-numret. Och även datorn.

      Oskrivna Bloggregler

    1. Näthat och elakheter är aldrig OK. Om du nu stör dig så på personens inlägg eller innehåll varför då läsa,

        eller ens kommentera?? Skärpning!

    2. Det är definitivt ALDRIG Ok att sno eller kopiera ett inlägg, utan den personens samtycke!

        Alla människor som har något uns av förnuft däruppe borde fatta det.

        Då har man faktiskt ingenting i bloggvärlden att göra om man inte fattar det ..

   3. Folk som kommenterar utan att känna mig och bara skriver "Allt bra? .."

       Det går bara bort. Har du inte ens tid eller energi att läsa det jag skrivit och bara vill göra reklam

       för din egen blogg .. då har du inget på min blogg att göra, faktiskt.

       Vill du ha gensvar från mig-då får du faktiskt anstränga dig lite själv också!

   4. Likaså personer som inte känner mig och "bara" vill göra reklam för tävling på sin egen blogg!

       Det går också helt bort. Man har faktiskt 4 minuter över att läsa ett inlägg och skriva en rad.

       Jag menar 4 minuter, det har alla ..

       Jag tittar in hos så gott som alla, som kommentarar i min blogg, även dem jag inte känner :)

       Och vill man inte ens läsa mitt inlägg & bara göra reklam för sin egen tävling-då kan man ju titta

       in på nån annan blogg istället ..

       Vad tycker du själv som läser? dela gärna med dig!

   Centerpartiet pratar om enkla jobb. Och när de då pratar om enkla jobb, så borde ju det vara just det,

   enkla jobb. Alltså jobb som är lätta och inte kräver så mycket av arbetstagaren.

   Att utbilda sig till undersköterska OCH jobbar som undersköterska vare sig inom äldrevård, på sjukhus,

   eller på akuten-är ett enkelt jobb enligt Centerpartiet.

   Är det ett enkelt jobb?? Annie Lööf, du har inte en aning hur verkligheten ser ut ..

   Det verkar bra mycket enklare att jobba som politiker, i mina ögon-än som uska.

   Har hon ens en aning om HUR MYCKET en uska gör under 1 dag på sitt arbetspass??

   Politikerna, inklusive annie Lööf kan väl prova på att jobba som uska under en dag,

   det skulle nog vara VäLDIGT nyttigt för dem och för Sveriges befolkning!

    Då när de har jobbat 1 dag som uska så har dem ....

    Inte hunnit ta nån lunch, pga stressen och för mycket att göra ..

    Torkat tårar på någon som har ångest eller smärta ....

    Gjort iordning en avliden människa för sista vilan, innan de anhöriga kommer ..

    Sprungit med mediciner och dela ut lunch till 15-20 patienter/boende ....

    Gjort iordning & serverat fika till 15 patienter/boende och ev anhöriga ....

    Hunnit dokumentera ALLT på journaler via datorn ...

    Tagit blodtryck & puls, tagit blodprov, gett insulinsprutor, lagt om sår  ...

    Hjälpt patient som ramlat/skadat sig/blöder-kontaktat Ssk eller läkare, ev följt med till akuten ...

    Arbetat både dagar, kvällar, nätter, helger ....

    Hjälpt patient/boende till toalett eller dusch ...

    Haft telefonkontakt med anhörig, som önskar bli uppringd ...

    Haft egna personliga ansvar på avd t ex kostombud eller brandombud ...

    Är man brandombud så är man Ansvarig för att allt är brandsäkert på avd, t ex täta dörrar, rena ytor

    i korridorer ifall brandmän måste komma in m.m ....

    Och mycket, mycket mer som INTE är enkelt ....

    Och det krävs mycket av den som jobbar inom vården och man har mycket ansvar som uska!

   Jag har själv jobbat många, många år inom vården tidigare och gjort allt detta på mina arbetspass.

   OCH mycket mera. Skulle jag rabbla upp precis allt-skulle det bli ett väldigt, väldigt långt inlägg ..

   Ett annat perspektiv i ämnet, som är viktigt:

   När man är patient på sjukhus/boende på äldreboende är det A och O att kunna känna sig trygg

   i den miljön-för Jag som patient är beroende av vården och beronende av hjälpen jag får.

   Att personalen inom vården kan svenska språket och att vi (jag som vårdtagare och du som vårdgivare)

   kan kommunicera är nödvändigt och ett måste! Absolut måste!

   Så NEJ jobba som uska inom vården är INTE ett enkelt jobb! Och det passar inte vem som helst!!

   Och vem som helst skulle heller inte klara av det jobbet!

   Kan lova att många av dessa politiker, inte skulle orka jobba ens 1 vecka som uska ..

    Ja det finns nog lika mycket tankar och åsikter om otrohet, som det finns människor

    Är ett ganska laddat ämne och börjar man prata om ämnet kan det lätt leda till diskussioner.

    Mina åsikter om otrohet är väldigt svart eller vitt.

   1. Ifall min partner väljer att vara otrogen så föredrar han någon annan person än mig.

   2. Väljer att (antagligen) ljuga för mig.

   3. Väljer "att slänga bort" våran tid tillsammans. Det är i stort sett, mina åsikter.

   4. Plus att min partner vet mina åsikter om just otrohet och skulle han göra det ändå-

       skulle han bryta både tillit och förtroende. Basen i ett förhållande.

   Då har han redan gjort sitt val, anser jag. "Det" skulle alltid ligga kvar och mala i min hjärna och då skulle

   det nog aldrig funka att vara kvar i det förhållandet. Och ärligt talat har man gjort det en gång,

   finns alltid risken att det händer en andra gång ..

   Personligen skulle jag nog aldrig kunna förlåta. Jag känner mig själv hyfsat väl-vid det här laget.

   Och tilliten är ganska bortblåst då och tillit är ju nummer 1 i ett förhållande. Anser jag.

   Har man ingen tillit, att man inte litar på varandra. Vad är det då för vits?

   Och jag har varit med om just denna situation i ett tidigare långt förhållande.

   Min partner var då otrogen. Jag var yngre då, i 20-plus åldern, så det var länge sen nu :)

   Så jag kan säga rätt säkert. Nej, jag skulle inte förlåta.

   Jag dömer inte den som varit otrogen, men jag skule antagligen aldrig stanna i ett förhållande,

   där otrohet förekommit.

   Vad tycker du? Skulle du kunna förlåta? Eller har du varit i den situationen själv?

   Jag tror många skulle säga att människorna i kategori B-E förtjänar att sitta. Men varför just dem?

   Jo, pga det synliga, alltså det vi ser. Kvinnan med babyn, den gamla damen, mannen på kryckor eller

   den härdade, slitna mannen längst bak.

   Men ingen av oss vet ju nåt om dem eller deras liv. Kanske mannen, i kategori A har en jobbig, smärtsam

   sjukdom. Kanske ME, MS, Fibromyalgi, KOL. Eller nåt annat.

   Varför är människor så snabb på att döma andra människor?

   Det kanske finns en anledning till att mannen sitter ner på bussen?

   Och vem "förtjänar" att sitta?  Skulle inte alla kunna ha rätt att sitta ner?

   Luft syns inte. Kronisk smärta syns inte heller. Inte heller psykisk smärta.

   Om jag tror på att du andas. Varför kan inte du tro på att jag har svår smärta?

   Eller varför kan inte du tro på att jag har sån stark ångest att jag inte klarar av mitt eget liv?

   Eller att jag tappat livslusten?

   Varför kan vi inte bara vara vänligare och sluta döma varandra? Tro istället för att misstro?

   Le istället för att leta efter fel hos varandra? Hjälpa istället för att stjälpa?

   Döm någon-och du blir dömd tillbaka. Men ..

   Le mot någon och jag kan nästan lova att du får ett leende tillbaka!

  Tänkte idag skriva om psykisk ohälsa och myter. Tyvärr finns det många myter och osanningar om

  psykisk ohälsa och depression. Ja det är en sjukdom. Och ja, vem som helst kan drabbas.

 1. Depression tyder på svaghet hos den sjuke?

   Depression och svår ångest kan uppstå till följd av både arv och miljö och har inget med karaktär

   eller viljestyrka att göra.

   Sjukdomen kan behandlas så att den drabbade får ett bättre liv. Men föreställningen att depression

   skulle vara kopplat till svaghet, är fel och innebär tyvärr att många drar sig för att söka hjälp.

   Var 6:e person som drabbas av depression begår självmord.

  2. En psykiskt sjuk person blir aldrig frisk?

   Fördomen grundar sig antagligen på gamla tiders psykiatri, då vård ofta innebar förvaring, övervakning,

   snarare än rehabilitering, samtal och KBT.

   Tack vare mer förebyggande insatser, bättre mediciner och terapi återfår idag många med psykiska besvär-

   hälsan fullt ut. Dock väldigt individuellt såklart.

 
  3. Psykisk sjukdom är ingen "riktig" sjukdom?

 
   Den som har brutit själen går inte på kryckor. Just avsaknandet av synliga rehabiliteringsmedel får

   många att avfärda psykisk sjukdom som en oförmåga att hantera tillvaron.

   Psykisk ohälsa kan vara en reaktion av olyckliga/traumatiska händelser-men kan lika gärna

   bero på medfödd mottaglighet. Och arv.

   Omgivningens ifrågasättande kan förvärra den berördes sjukdomstillstånd avsevärt.

   Psykisk ohälsa är precis lika mycket sjukdom som vilken fysisk sjukdom som helst!

 
  4. Du ser inte så sjuk ut??

   Många sjukdomar syns inte. Jag skulle vilja säga att dem flesta sjukdomarna SYNS INTE, däribland

   de psykiska sjukdomarna. Vaddå syns inte?

   Måste alla sjukdomar synas rent fysiskt för att DU ska tro på att jag är sjuk? Tror du att jag hittar på

   att jag är sjuk? Det faktum att jag har tappat lusten att leva, har legat och gråtit hela natten, inte sovit

   en blund eller att jag inte ens orkar gå upp ur sängen för att ångesten är så stark-

   är inget jag önskar nån. Tror du verkligen att jag vill vara så sjuk?

   Och den som ens säger nåt sånt-jag kan garantera att den personen ALDRIG upplevt psykisk ohälsa-

   för då skulle personen inte säga nåt sånt dumt. Och okunnigt.

    www.aftonbladet.se

  Här kommer sista delen om att leva med kronisk smärta/sjukdom.

  Precis så här kan det kännas/upplevas, att leva med kronisk smärta i livet ..

  Kronisk smärta i sig är inte ett livshotande tillstånd, men det kan bla leda till depression.

  Var 5:e person som har en sjukdom som involverar kronisk värk/smärta har försökt ta sitt liv eller har

  tankar om självmord.

  Vilket innebär att var 5:e person har ett liv, där ingenting i livet upplevs som positivt eller glädjefyllt.

 
  Det handla inte om att personen är klen eller svag. Det handlar om att smärtan har helt tagit över och skapat

  sämre livskvalitet. Så dålig livskvalite att livet känns hopplöst och inte värt att leva.

  Men livet är värt att leva, även fast smärtan är där. Det är så otroligt viktigt att få bra hjälp från vården.

  Att få träffa läkare som tar smärtan på allvar, och inte "viftar bort" det.

  Även väldigt viktigt att få gå på många undersökningar och kolla upp sig, så att det inte är nåt annat-

  som ligger till grund för smärtorna. Otroligt viktigt för att kunna gå vidare i livet.

  Och vid depression och ångest är hjälpen super duper viktig. Berätta hur dåligt du mår och sök hjälp.

  För det finns hjälpa att få.

  Du vet väl att det finns värre sjukdomar?
  Jag, och alla andra människor som lever med smärta är faktiskt medvetna om att det finns värre sjukdomar.

  Men det finns alltid dem som har det värre ..

  Den kroniska smärtan lider jag av och jag tänker inte tillåta någon,

  säga till mig vad jag ska säga eller hur jag får känna. Mina känslor och tankar-är just mina.

  Jag kan rabla upp hur mycket som helst av mina symtom, för jag har inte bara min värk/smärta.

  Har även stickningar, domningar, bränningar i benen, iskalla fötter, feber, feber-känsla, svettningar,

  yrsel, hjärtklappningar, enorm trötthet, ofrivilla muskelryckningar, hudreaktion-hudpåverkan

  och stresskänslighet, magproblem, sömnpåverkan.
  Och detta är inte alla symtom jag haft/har. 

  Jag skriver inte detta för att människor ska tycka synd om mig. Absolut inte.

  Jag skriver detta för att jag vill få fram mer kunskap, att det kommer ut mer i media, att människor

  börjar diskutera det mer-hur det är att leva med kronisk smärta/sjukdom-inte bara vi som lever med smärtan.

  Att få upp ögonen för kroniska smärttillstånd. Och hur det påverkar livet och livslusten.

  Skulle även önska att läkarna får mer kunskap om smärtproblematik.

  Och att det forskas mer om kronisk smärta och behandlingar. Stora som små.

  www.fuckchronicalpain.se

   För ett tag sen så lyssnade jag på en dokumentär. En P1-dokumentär, som jag rekomenderar alla människor 

   att lyssna på. Det slutade med att tårarna rann på min kind.

   Dokumentåren heter "70 dagar mot döden-rutinärendet som gick fel".

   Den handlar om 30-åriga Rikard Langewolf, som upplever smärtor i magen och åker in akut,

   och smärtorna visar sig senare vara gallsten. Och hur hans resa förändras från att ha börjat med gallsten-

   till att han dör 70 dagar senare.

   Det mest tragiska är att han dör inte för att han har en livsfarlig åkomma, han dör för att vården orsakar

   skada i hans kropp och det upptäcks inte i tid, utan alldelas för sent.

   Hans öde väcker så mycket tankar, känslor och frågeställningar hos mig.

   Jag upplever både sorg, rädsla, förtvivlan och ilska när jag lyssnar på dokumentären.

   Pga brist på resurser delas Rikards ingrepp upp i 2 delar, på 2 olika sjukhus. Va??

   Och däri ligger nog mycket av det som från början är orsak till hans död ..

   Det råder noll informationsöverföring och rapportering mellan de 2 sjukhusen och de olika mottagningarna.

   Trots att Rikard vrider sig av smärta och vid ett tillfälle ber vård-personalen döda honom istället-pga

   hans olidliga & fruktansvärda smärtor, är det ingen som verkar reagera, ringa hans läkare eller dubbelkolla?

   Man tror knappt att det är sant, när man lyssnar på dokumentären, Fruktansvärt är bara förnamnet ..

    Vad har hänt med att lyssna på patienten? Vad har hänt med tanken,

    bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite?

    Och varför ingen information mellan sjukhusen?? Jag blir helt stum!

    Är detta Sverige år 2016 eller 1906? Känns som ett stort skämt.

    Rapportering, information mellan arbetslag och dokumentation är ju nummer 1 inom vården.

    Jag har själv arbetat inom vården och det är super viktigt!

    Jag själv rapporterade hellre för mycket än att säga för lite och då jobbade jag inte inom akutvården!

    Skrämmande! Och oerhört tragiskt!

    Man vill gärna tro att detta är ett undantag, som berott på tuff belastnig på de 2 sjukhusen ..

    tyvärr så tror jag inte att det är så .. Sjukvårdspersonal, bla sjuksköterskor larmar gång på gång att

    det saknas bemanning och vårdplatser för att kunna garantera patientsäkerheten!

    Första ingreppet som gjordes på Rikard, op och bortagning av gallblåsan-har även gjorts på mig.

    Jag har haft gallsten och pankreatit (inflammation av bukspottkörteln).

    Pankreatit kan komma i samband med gallsten, men det är inte så vanligt.

    Dem sa i dokumentären att Rikard kräktes galla för att han hade pankreatit.

    Och jag vet inte om det kan bli så, men jag kräktes inte galla iaf. Jag var mest "borta" halva tiden,

    pga all smärtlindring. Men det var ju så mycket annat som vart fel i hans kropp, pga vårdskada så svårt

    att säga vilket det berodde på.

    Och alldeles för sent upptäckte kirurgerna en reva/ett hål på Rikards tunntarm, där frätande galla hade

    läckt ut i magen på honom-och det hade bildats nekros ( död vävnad) runt om i hans mage, och senare

    även runt om i hans kropp.

    Ja en vårdskada-antagligen orsakad av nån av de 2 ingreppen-vilket dödade Rikard.

    Sånt här ska inte få hända! Hur många ska behöva dö pga nerdragningar inom vården??

    När ska patienterna prioriteras? Och patienternas säkerhet?

    Kommer resultatet bli att färre människor söker akutvård vid svår smärta/sjukdom?

    Som patient själv, ligger såna här frågor nära mig! Speciellt då jag haft gallsten, precis som Rikard.

    Jag är så tacksam att jag ändå klarade mig, för jag var väldigt sjuk och låg med både dropp, kateter & PVK.

    Vet inte vad jag mer ska skriva. Hjärtat gråter för Rikards skull och hans anhöriga, som fick se honom lida

    i hemska smärtor och dö bara 30 år gammal.

    (Jag var också 30 år när jag fick min gallsten, kanske nåt med den åldern, hm ..)

   Alla har i stort sett varit där nån gång i sitt liv. en del bara nån gång och andra oftare.

   Upplevt fysisk smärta. Det kan ha varit den gången du stukade foten och bara längtade efter den dagen

   du skulle slippa kryckorna. Då skulle du slippa den molande smärtan i foten, eller värken i händerna-

   från kryckorna.

   Eller den gången-som du bröt handleden, och bara längtade till den dagen du skulle få ta av det

   kliande, obekväma gipset.

   Att leva med kronisk värk/smärta är som ett gips som aldrig försvinner.

   Det är som att aldrig kunna ta av gipset, eller aldrig sluta använda kryckorna.

   Du vänjer dig aldrig, men på nåt sätt lär du dig att leva med det onda.

   För vad har man att välja på egentligen?

   Man går också igenom sorgeprocesser, man sörjer det man inte kan göra, man saknar att vara den person-

   man var innan man blev sjuk ( sörjer helt enkelt sig själv, även fast man fortfarande lever).

   För kronisk smärta förändrar, det förändrar dig som person, det förändrar ditt liv, det förändrar

   ditt sätt att leva ditt vardagliga liv, det förändrar ditt humör, det förändrar din partners liv,

   dina planer för livet kastas omkull. Allt ändras.

   Jag kan verkligen sörja den person jag var innan alla mina diskbråck kom, för det var då smärtorna började.

   (Diskbråck i nacken, och nu ytterliggare annan kronisk smärtproblematik)

   Jag var en väldigt aktiv tjej, sprudlande, positiv och kär i livet. Visst jag är fortfarande jag-men ändå inte.

   Jag har ändrats, skulle inte vilja säga till det sämre-men jag har blivit en annan tjej. På gott & ont.

   Jag har värk, smärta eller andra symtom i sort sett hela tiden-varje dag.

   Jag kommer aldrig att vänja mig. Jag kommer att kämpa och jag kommer att ha bakslag ..

   men jag kommer ändå att göra mitt bästa för att leva ett så normalt liv som möjligt.

   Varför? För att jag vill leva, för att livet är värt att levas och för att hoppet är det sista som lämnar mig!

   Och för att jag ger aldrig upp. Boxningshandskar är till för att användas-så jag sätter på mig dem och

   fortsätter ronden mot smärtorna!

   www.fuckchronicalpain.se